Ellen Rydelius nätta reseguide 8 x 8 Rivierastäder är en riktig liten pärla. Jag har avnjutit den i små etapper. På varannan sida har jag läst om någon formulering flera gånger och lett för mig själv. Det är två saker som gör boken så läsvärd. Det ena är att Ellen Rydelius är en riktigt bra skribent som med stor berättarglädje delar med sig av restips. Det andra är tidens tand som både gör läsningen underhållande och intressant.

Boken är utgiven 1932 och därmed skriven i en annan tidsepok. När Rydelius spatserar i Nice hänger det en blå-gul flagga på Angleterre om kung Gustaf är i stan. Det vill säga svenska kung Gustaf V. När hon ska åka tåg mellan Ventimiglia och Nice tar pappersexercis och tulltrassel en massa tid för EU var inte påtänkt. Dessutom var hon tvungen att ställa om klockan då Frankrike gick på Greenwich-tid. 1932 var spåren fortfarande färska från den ryska revolutionen som gjorde storfurstinnor och grevinnor till “vendeuser och sömmerskor”.

Jag fick 8 x 8 Rivierastäder i present

Jag fick 8 x 8 Rivierastäder av Helene när vi träffades på Rosenlunds herrgård i somras. Hon hade hittat boken hemma hos sin mamma och tänkte att jag kunde ha användning för boken.

Jag blev glad över gesten och såg fram emot att läsa boken. En anledning till att jag blev glad är att jag mindes en text jag läst om att resa med en äldre guidebok för att fånga vad som ändrats under tiden.

Den text jag tänkte på heter Europa runt med 100-årig guidebok och är skriven av Anna Blennow. Den ingår i Tågsemester som som är en modern antologi där alla bidrag har tåganknytning. De flesta av texterna handlar om erfarenheter av nutida tågresor utan gamla guideböcker som sällskap. Jag läste Tågsemester under min och Maria Unde Westerbergs tågresa hem från Rivieran i våras.

Äldre guideböcker är guldgruvor

Anna Blennov är docent i latin och forskar på guidebokens utveckling. Reseguider berättar en hel del om den tidsanda som rådde när de skrevs. Vissa saker, som katedraler och utsiktsberg består och beskrivningarna är ganska likartade i olika generationers guideböcker (jag kan rapportera att det är en utmaning att försöka beskriva en känd plats så att det inte låter som en exakt upprepning av någon annan bok). Andra saker, som prisuppgifter, är färskvara och blir snabbt inaktuella. Men däremellan finns en guldgruva av information. Det går trender i vad som anses värt att nämna. Vissa konstnärer eller stilartar är ute under vissa epoker för att sedan bli “måsten” under en annan.

Blennov fokuserar särskilt på Rom dit hon åkt med guideböcker av olika ålder. Bland annat har hon varit på vift med medeltidens guidebok. Den finns bara kvar i ett enda exemplar. Det är lättare att hitta någon av de Baedeker-böcker som Anna skriver om i Tågsemester.

Baedeker legendariska reseguider

Baedeker-böckerna har fått sitt namn av en tysk förläggare. Serien gavs ut under ett drygt sekel med start på 1850-talet. De skrevs på tyska men översattes till engelska och franska. Om jag inte minns helt fel har Lucy Honychurch en röd Baedeker med sig till Florens i A room with a view. Jag vill också minnas att far och son Emerson drog med henne ut på andra utflykter medan hennes förkläde ville att de skulle hålla sig till guidebokens anvisningar. (Diskussionen huruvida man ska följa guideboken eller undvika guidebokens förslag och leta egna pärlor “bortanför turiststråken” verkar alltså vara lika gammal som guideboken).

Anna Blennow rekommenderar Baedeker tryckta de första tre decennierna på 1900-talet. Hon har rest runt i Europa med dessa som tidsdokument. Alla större tåglinjer är kvar och förvånansvärt många järnvägsrestauranger. Sedan har de mindre järnvägslinjerna försvunnit och ersatts med bilvägar. Det finns också en del städer där det mesta försvunnit eftersom de bombades sönder och samman under andra världskriget. Milano är en sådan stad där Blennow bara hittar enstaka spår runt stationen av de inrättningar Baedeker rekommenderar.

Rydelius guider en svensk Baedeker

Min nyfikenhet på Ellen Rydelius ledde mig till Google som berättar att Rydelius skrivit en hel hög med reseguider och var något av drottningen av reseberättande under en period. Flera av böckerna har en 8:a i titeln. Rom på 8 dagar, Paris på 8 dagar eller 8 italienska städer. Rom-boken trycktes i tio upplagor vilket gör att en hel generation resenärer har blivit vägledda av henne.

Förutom böcker skrev hon artiklar och höll föredrag för att försörja sig. Rom-boken blev till efter att hon fick ett journaliststipendium. Med det i bagaget flyttade hon till Rom i några år. Med sig hade hon dottern Ria Wägner som hon senare skrev flera böcker tillsammans med.

8 x 8 Rivierastäder har Ellen Rydelius dedikerat till sin svägerska Elin Wägner “som ett minne av soliga dagar i Portofino Mare och Menton-Garavan från vännen”. I boken skriver hon om rivaliteten mellan Menton och Menton-Garavan. Hon har respekt för båda åsikterna även om hon själv tillhör team Garavan. Hon är inte lika vänlig mot Monte Carlo.

En guideskribent är inte att jämföra med en reklamchef för margarin, som i hänförda superlativ måste prisa sin vara, fast han själv aldrig äter smör. Läsaren kan också mäta djupet av min sanningskärlek, då jag nedskriver att jag avskyr Monte Carlo.

Rydelius föredrar en picknick under ett lantligt värdshus framför Monacos kasinon.

Men man skall icke tvinga människor att tänka lika – så mycket har jag lärt av historien: se bara hur Inkvisitionen och kommunismen misslyckats – och för att vara rättvisa

Sedan stenograferar hon ner en väninnas entusiastiska guidning så läsaren får många praktiska tips om han eller hon nu vill till Monaco.

Tipsen för klädsel och packning är underhållning idag

Rivierastäderna är skriven precis i brytningen när Rivieran höll på och gå från vinterdestination till sommardestination. Den mondäna perioden var fortfarande mellan jul och påsk men Ellen har ett särskilt gott öga till Rivieran sommartid. Hotellpriserna var då en tredjedel jämfört med vinterpriserna. Dessutom behövde man bara packa en yllebaddräkt och sidenpyjamas för att klara hela vistelsen.

Baddräkt och pyjamas var en betydligt mindre garderob än vintertid då kvinnor bör packa ner en päls för att inte dra på sig bronkit. När det gäller den manliga resenärens packning tipsar Rydelius om att den man som missar att ta med smoking kommer att ångra sig.

Hade man nu inte fått med sig allt man behövde så har Rydelius tips på var man kan få kläder uppsydda och var man kan köpa färdigsydda klänningar. Men som sagt, åker man sommartid behövs inte så mycket packning. Det går utmärkt att shoppa på Lafayette i pyjamas.

Att läsa Rivierastäder ger perspektiv på historien

Det är underhållande att läsa klädtips som idag är förlegade. Men boken är också ett tidsdokument som ger perspektiv på områdets förändring.

I inledningen redogör Rydelius för att hon i boken kallar Nice för Nice och inte Nizza, då staden faktiskt varit fransk ända sedan 1860-talet. Det vill säga sjuttio år, vilket är något mindre än den tid som förflutit sedan boken trycktes. Tanken hissnar vid tidsrymden som förflutit och allt som hänt i Europas historia sedan dess.

Rydelius gillar särskilt Nice

Avsnittet om Nice är särskilt fylligt. En hel del av det hon skriver om känns igen. Negresco var lika självklar då som nu. Hon åker spårvagn, även om linjerna är andra än idag då spårvagnen gör come-back på nyanlagda spår. Jetée Promenad försvann under andra världskriget och Avenue de la Victoire heter numera Avenue Jean Médecin

Rydelius lyfter fram Nice som de ensamma kvinnornas paradisdestination. Rydelius poängterar att hon pratar om anständiga kvinnor, utjäktade familjemödrar som behöver bli pånyttfödda. Familjemodern kan vandra i solen på förmiddagen och göra en utflykt på eftermiddagen om hon har lust. På kvällen finns fransk, rysk eller italiensk opera att välja på och vill hon dansa finns gigolos. Undrar du hur du ska hantera dessa så har Rydelius råd. Du betalar 10 franc per dans eller max 50 för en kväll. Uppenbart betyder ordet gigolo danspartner och inget annat.

Utan att djupdyka i varenda hotell- och restaurangtips så noterar jag att Café Lyon var ett artistkafé när Rydelius var i stan. The Scotch Teamrum vid Jardin Albert I är också kvar idag.

Vad skriver Rydelius om andra städer?

Atmosfären i Cannes jämför hon med ett engelskt lantgods. Min favoritort Antibes är bara nämnd i förbigående som hemtrevlig och billigare än Nice och Cannes. Man bodde på villastaden Cap d’Antibes och den största sevärdheten är inskriften efter den 12-åriga dansören på den romerska amfiteatern (som jag skrivit om i diverse böcker men ej här på bloggen).

Mellan Cannes och Nice var den klart lysande stjärnan på den tiden Juan les Pins som fått mer utrymme än Antibes. Rydelius skriver att Juan les Pins har kanske den bästa sandstranden på Rivieran. En strand där man då kunde träffa på kända namn ur svensk teater- och konstnärsvärld. Hon nämner lyxhotellet Le Provencal som jag skrev om nyligen.

Redan när Rydelius skrev var gästboken på restaurangen Colombe d’Or i St Paul de Vence en raritet. Den var då försäkrad för 100 000 franc eftersom tidens alla kända namn skrivit sina namn i den.

Jag tror jag rundar av där även om det finns fler guldkorn i boken och jag skulle gärna citera större delen av den.

Vill du läsa mer om reseguider eller historiska Nice?

Roligt att du hängt med hela vägen hit. Det blev en lång text men jag blev så himla fascinerad och grävde vidare, vilket gjorde att texten svällde. Ibland brukar jag avsluta mina artiklar genom att ge förslag på annat jag skrivit som kan vara av intresse. Jag har inget artikel som är lika omfångsrik som denna, men jag kan avrunda med följande länktips.

• Om du vill läsa mer om livet som reseguideförfattare, leta upp boken Resa & Skriva, författad av paret bakom Willmaförlag.
• Vill du ha mer fakta och historier om Nice, då letar du på antikvariat eller bibliotek efter Från vårt kvarter i Nice.
• Ett annat alternativ är att bläddra under taggen boktips för att se vad jag bloggat om för böcker rent generellt.

Jag ska försöka lägga vantarna på Rydelius bok Provence och Rivieran. Den är från 1951, det vill säga efter andra världskriget. Den är jag nyfiken på att läsa och se hur hon beskriver området då.

Inlägget Ett nöje att följa med Ellen Rydelius till Rivieran 1932 dök först upp på Tomatsallad. Välkommen förbi för fler texter och bilder!

Torsdag den 12 december 2019 kl 18-19 gör jag ett av mina sällsynta uppdykanden i en bokhandel när jag luftsignerar böcker i Akademibokhandeln i Mölndals Galleria. Det blir alltså något helt unikt, signering utan böcker. Men kan man tävla i luftgitarr så ska det väl gå att luftsignera böcker? Jag håller på och övar på pantomimen att signera i luften och tror det kommer att bli rätt kul. Jag tänker i varje fall ha så roligt jag kan när jag nu reser i tre dagar för att stötta min lokala bokhandel.

Jag hoppas att du också kommer dit och drar på munnen. Vill du däremot ha min signatur i en bok tryckt på papper så får du kila över till någon av bokhandlarna i Göteborg t ex Nordstan, Järntorget eller Olskroken, åka till stora köpcentret Allum i Partille eller beställa på Bokus. Bokus kan vara bäst för de har i princip alla titlar, bokhandlarna har lite olika sortiment och begränsat lager. Alla bokhandlare kan dock ta hem de titlar du vill ha (utom möjligen Mölndalsbutiken som inte riktigt hittar sitt beställningssystem och har förberett eventet genom att se till att ha slut även på de titlar de hade inne tidigare i höstas).

Jag skulle stötta min lokala bokhandel

Alla läsare vet att jag sällan syns i bokhandeln. Det är inget jag prioriterar för det är betydligt mer lönsamt för mig att skriva blogginlägg till dig kära läsare. Du är anledningen till att jag fortsätter skriva. Men vi har alla ett ansvar för den stadsbild vi vill ha.

Vill vi ha lokala affärer så behöver vi rösta med fötterna och handla hos dem. Mölndals centrum var utan bokhandel länge. Därför var det så roligt när en stor ny butik öppnade i Mölndals galleria. Jag har gjort mitt bästa, jag har sprungit där många varv (för att vara någon som bara är hemma några veckor per år), försökt hitta saker att handla och flitigt dela varje tillfälle i stories.

Tyvärr är det en sådan butik där det är jobbigt att hitta något trots att den är rätt stor. Det finns bokhandlare där jag går in bara för att jag går förbi, och kommer ut med en massa böcker jag inte tänkt köpa. I Mölndal är det mer tvärtom, jag får kämpa för att hitta något att handla. Men jag har gjort mitt bästa även om det mest blivit samma pocket som jag kunde köpt på Ica.

Är bokhandelsdöden en bluff?

En del bokhandlare lär ha det tufft idag. I branschpress har det de senaste åren skrivits en hel del om den så kallade bokhandelsdöden. Allt från ljudböcker till Netflix brukar anges som orsak. Jag har en teori. Det handlar om kompetens.

För det första är det inte så att alla bokhandlare är nära fallrepet. Jag har faktiskt för mig att det är tvärtom, att antalet bokaffärer generellt ökar. Men att utbudet av bokhandlare förändras. Många av kedjorna har problem medan specialbutiker och oberoende handlare frodas. En anledning är att specialbutikerna ofta drivs av ägarna och då är det mer motiverat att faktiskt sälja böcker. Ekvationen är enkel: sälj böcker -> få in pengar -> få ut lön -> få mat på bordet. När den ekvationen är i farten är det viktigt att faktiskt sälja böcker. Vilket också betyder att man behöver lära sig hur försäljning funkar idag.

Eminenta Boktugg.se har i veckan publicerat två artiklar om bokhandlare som är framgångsrika. Det ena är Gamla stans bokhandel och det andra är Söderköpings Bokhandel & Antikvariat. De har på många sätt olika förutsättningar men de har en sak gemensamt: de jobbar med en omfattande programverksamhet för att hela tiden locka besökare. Detta har gjort att Gamla stans bokhandel efter ett år är en institution som alla pratar om. Och det har gett Anders Karlin i Söderköping pris.

De närmaste två veckorna avgör för många bokhandlare hur deras årsbokslut ska se ut. De som under året har jobbat flitigt med event för att skapa stamkunder kommer lätt att ha butiker som ser ut som bilderna från Gamla stans bokhandel. Andra kommer att få det kämpigt.

Event driver försäljning

För bokhandlare, och annan detaljhandel för den delen, är olika typer av event nyckeln för att tjäna pengar. Det funkar inte att ha något enstaka event här och där, utan det handlar om att ha ett fylligt och kontinuerligt flöde av intressanta aktiviteter för att vänja lokalbefolkningen vid att här händer det grejer hela tiden. Människor ska veta om att det är värt att alltid gå förbi, för det är alltid något nytt på gång. På så sätt skapar man trogna stamkunder.

Eventen har flera uppgifter. Dels har vi själva eventet. En del går försäljningsmässigt bra, andra går inte så bra. Det jämnar ut sig och spelar mindre roll (för bokhandeln). Men eventen är en möjlighet att kommunicera med kunderna oavsett om de kommer till just detta event eller ej. Istället för att mangla ut reklam som folk avskyr så har bokhandeln ett erbjudande att komma med. “Kom och lyssna på NN alldeles gratis”.

Dessutom ger eventen en möjlighet att ta bilder med butiken full med folk. Både efterarbetet och förarbetet är en möjlighet att öka omsättningen och förvandla förbipasserande till stamkunder. Då har jag bara nämnt bokhandelns marknadsföring. De allra flesta författare har egna kanaler. De har möjlighet att nå ut till sina läsare och dra in folk i bokhandeln. Första lektionen i marknadsföring är att ifall två varumärken slår ihop sin marknadsföring och hjälps åt kan de nå ut mycket längre, än vad var och en skulle kunna göra själva. Samarbete betyder att 1 + 1 blir 3. Fast i den digitala eran där algoritmer förstärker populära inlägg är det snarare 1 + 1 blir 10.

Viktigt för bokhandeln, slöseri med tid för författare

Nu har jag sjungit eventens lov. Det är ur bokhandelns perspektiv. För författare ser det lite annorlunda ut. För att det ska vara lönsamt så gäller samma som för bokhandeln: det måste vara något återkommande. Typ “nu kommer lokala författaren X tillbaka för femtiotolfte gången och pratar om något som kanske eller kanske inte är hens bok”.

Hur menar jag nu? Jo för bokhandeln är det toppen att kontinuerligt ha lockbeten för att få in fler människor i butiken. Vissa gånger kommer många besökare, andra färre. Det beroende delvis på författarnamnet och hur mycket den personen jobbar med sin marknadsföring. Men det beror också på vädret och huruvida det är en fotbollsmatch som konkurrerar med uppmärksamheten.

En hel del av de människor som lockas in i butiken tack vare eventet kommer att handla, antingen denna gång eller nästa gång de går in. Men de kanske inte köper just den författarens bok utan någon av de andra tvåtusen titlarna på hyllorna.

För bokhandeln spelar det ju ingen roll. De hade ett event, de fick in fler människor i butiken och dagskassan blev större än utan eventet. Men för författare är det sällsynt att ett enstaka författarbesök genererar en så ökad försäljning, att det motiverar arbetstiden. Det är mer lönsamt för oss att stanna hemma och skriva på nästa bok.

Men vi kan se besöken som en långsiktig investering i våra varumärken. För några år sedan ställde jag upp ett par gånger och pratade om Karavan reseguider. Det var i välskötta butiker med jättetrevlig personal. Jag vet att jag sålde rätt många böcker för jag såg ju att de jag pratat med vandrade iväg till kassan med böcker under armen. Men under en av kvällarna gick inte en enda av mina egna böcker åt, för de kunder som var där skulle inte åka till Frankrike utan till andra länder. Då är det klart att de hellre handlade någon av mina kollegors böcker. Min direkta intäkt av den kvällen var alltså noll kronor fast jag la ner flera timmar om man räknar in förberedelser och restid. Men på sikt kanske det inte var helt fel. För personalen som lyssnade på mig lärde ju sig mer om mina böcker och kunde därför sälja in mina böcker till kommande besökare. I varje fall är det min teori, jag har inte tillgång till statistik så jag kan inte dubbelkolla.

Ännu bättre hade det säkert varit om jag besökt samma butik flera gånger så som Kim M Kimselius gjorde under många år.

För- och efterförsäljningen viktig

Av det jag skrivit framgår kanske att det är helheten som är det väsentliga och gör att det kan vara värt att samarbeta med bokhandeln. Jag bjuder på min arbetstid och mitt nätverk, de marknadsför min bok i förväg och säljer den efteråt. Samarbete.

Det förutsätter dock att de verkligen marknadsför den i förväg samt säljer den efteråt. En vecka innan den planerade julklappskvällen i Mölndal fick jag ett mejl från bokhandeln att de förväntade sig att jag skulle bära dit mina böcker själv för själva eventet. För det första betyder det att de inte skyltar med mina böcker före och efter. Utan att det bara är de personer som kommer just den timmen som kan handla och under den timmen ska tre författare samt personalen ge julklappstips så det lär ju knappast bli någon tid för att shoppa överhuvudtaget.

Sedan är det rent praktiskt en smula opraktiskt för min del. Mina böcker ligger på ganska många olika förlag och olika distributörer. Det spelar ingen roll för bokhandeln, de beställer kontinuerligt från allihop. Bokhandeln har fraktavtal med betydligt billigare frakt än vad jag har någon möjlighet att förhandla till mig. De kan dessutom lägga med mina böcker med andra beställningar, vilket ytterligare sänker frakten per bok. Bokhandeln får leveranser direkt till butiken kontinuerligt och de har personal som tar emot böcker och packar upp böcker på hyllorna. De har kassaregister med koppling till sin bokföring och är på alla sätt mer lämpade för att sälja böcker. De är ju en bokhandel för sjutton gubbar!

Mellan beskedet att “du får fixa transporten av böcker” och själva eventet skulle jag göra resan Funäsdalen-Täby-Stockholm-Dublin-Belfast-Dublin-Stockholm-Mölndal. Jag ska i bästa fall anlända till Mölndal ett par timmar innan eventet och jag åker igen morgonen efter. Tycker ni att det i den här listan ser ut som om jag är en lämplig person för att beställa böcker med svindyr frakt till närmaste Ica för att bära över dem till bokhandeln?

Bokhandelns version av säljande inbjudan

Bokhandeln visade också sin inbjudan. De har med viss skicklighet lyckats att i inbjudan glömma porträtt, bokomslag, titlar på någon böckerna, info om genre och någon form av säljtext. Då har jag ändå försett dem med allt detta. Dessutom har de fått ett blädderex av Smultronställen mellan Göteborg och Stockholm som de kan sälja för 509 kronor för det är vad Akademibokhandeln tar för den titeln. (Akademibokhandeln tjänar för övrigt mer per sålt exemplar än vad jag gör).

Eftersom inbjudan var lite informationsmässigt tunn skapade jag ett Facebook-event med kort info om alla tre författare och våra senaste titlar (de andra två är debutanter så de har bara varsin bok som är aktuell). Vi tre har alla hjälpts åt att sprida denna inbjudan (de andra två författarna verkar kanontrevliga även om våra målgrupper inte överlappar varandra). Jag har också pytsat in lite pengar för att sprida eventet.

För övrigt har jag bjudit in lokaltidningen till det unika eventet luftsignering och jag har sett till att Mölndals galleria gör reklam för eventet. Jag har också annonserat på Instagram att jag kommer till Mölndalsbutiken samt att man måste ta med egna böcker för att få dem signerade. Jag tycker att jag har skött min del av samarbetet.

Jag har erbjudit bokhandeln en workshop

Eftersom jag inte varit så imponerad av hur bokhandeln agerat har jag erbjudit mig att mot betalning hålla en workshop för personalen i hur de kan använda event för att öka butikens omsättning. Jag jobbar med marknadsföring och kommunikation till vardags, har skrivit en bok om marknadsföring och har en gång i tiden jobbat med event på ett hybridförlag så detta råkar vara något jag kan.

Bokhandeln har svarat, men jag har lagt undan mejlet oläst. Det är möjligt att det är ett toppentrevligt och intelligent mejl som gör att jag får göra en jättepudel och fylla alla mina kanaler med texter om hur fin och bra Mölndals bokhandel är och hur jag rekommenderar alla att handla alla sina julklappar där. I så fall återkommer jag. Men just nu vågar jag inte riskera att förlora mer nattsömn över snömos.

Kom och ge mig en kram samt drick en pint med mig

En nackdel med att vara en engagerad person som vill att allt ska vara professionellt gjort är att man kan bli frustrerad ibland. Och frustrationen var rätt hög här i några dagar. Det är ju helt upp till bokhandeln hur de agerar men de måste väl fatta att det här agerandet kostar dem pengar? Just lokala bokälskare ska man värna och inte lura på pengar (jag har lagt ut en tusenlapp på biljettpengar för att jag hade fått intrycket av det här skulle bli en vettig långsiktig investering i ett fruktsamt samarbete).

Nåväl. Kom gärna till Mölndal galleria på torsdag 12 december och ge mig en kram. Har du med dig någon bok du köpt på annan plats så signerar jag den gärna. Efteråt tänkte jag att vi går till någon av pubarna i centrum och snackar lite. Om du säger vilken titel du vill ha kanske jag kan få med ett ex av den dit och sälja. Det förutsätter dock att jag kommer till stan i tid, får tag i en nyckel och har boken hemma.

När man är trött är det lätt att glömma saker och jag har förlagt mina lägenhetsnycklar någonstans längs vägen. Extranycklar finns men det är inte säkert att jag får fatt dem före min luftsignering.

Vi ses hoppas jag!

Edit 11 december: Fick sms igår att eventet är inställt på grund av för få anmälningar. Jag har ännu inte bestämt mig om jag ska hoppa över resan till Mölndal eller åka ändå. Jag tror att biljetterna är icke ombokningsbara och de har jag ju ändå betalt. Hör av dig om du har en bok du vill ha signerad, eller hade tänkt dyka upp utan bok för att träffa mig, så vet jag.

Inlägget Välkommen till Mölndals första luftsignering av böcker! dök först upp på Tomatsallad. Välkommen förbi för fler texter och bilder!
(Dela gärna, citera ur och länka till mina inlägg om du gillar dem).

Julen står för dörren och det är hög tid att göra ett ryck med julklapparna. Jag har uppnått åldern då jag många gånger ger bort fler paket än jag får (även om det ser ut att bli ett svagt år i år). Det bästa med att ge bort paket är spänningen när folk öppnar. Har jag prickat rätt? Ofta ger jag bort saker jag själv skulle vilja ha, så skulle det vara så att jag missat kan jag alltid erbjuda mig att ta hand om innehållet.

Böcker är ofta med bland paketen. En anledning är att de är lätta att slå in och jag gillar böcker. Jag tycker att det hör till att sitta i en fåtölj och läsa böcker i mellandagarna. Därför brukar jag handla en hög med deckare och en del faktaböcker och så får alla dra ett paket. Självklart lånar jag och läser även de böcker jag gett bort. Ofta är det jag som är snabbast med att läsa samtliga julklappsböcker. (Utan att avslöja alltför mycket så har jag nog sju-åtta nya böcker att läsa den här julen, bland annat bunten jag handlade i en butik jag numera inte går in i).

Handla även böcker utanför topplistorna

Ibland handlar jag de där böckerna som alla pratar om för att se om jag tycker de är något att ha (med blandat resultat, jag har många olästa böcker liggande). Ibland handlar jag böcker av författare jag läst förut och ibland handlar jag böcker av personer jag träffat. Det sistnämnda är något jag har som ambition att bli bättre på. Det är tufft att vara författare och då kan jag ju hellre lägga min tid på att stötta kollegorna, än att läsa internationella bestsellers. Eller i varje fall ha en varierad läskompott.

Igår satt jag och postade i alla kanaler en glad hälsning till alla som följer mig att ha mina böcker i åtanke om man råkar ha julklappsproblem. Mina böcker passar inte till alla, men de passar till många. Jag ska även passa på och posta samma uppmaning här. Samt berätta vilka jag tror kan uppskatta att få just dessa inslagna under granen. Jag fokuserar på årets två nya titlar.

Rivieran inom räckhåll – för tågresande livsnjutare

Den behändiga Rivieran inom räckhåll är perfekt för alla som längtar till Medelhavet och vill ta tåget dit och/eller vill använda tåget som ett smidigt sätt att ta sig runt mellan vandringar och restauranger på plats. Den smidiga turkosa reseguiden är lätt att ta med och innehåller båda lättsam inspiration för resan och tips på hur man bokar biljetter. Just nu finns Rivieran inom räckhåll till specialpriset 99 kr på Bokus. Boken är skapad av mig och Maria Unde Westerberg tillsammans men Maria står för fler texter och jag för fler bilder. Den passar särskilt bra för livsnjutare som gillar livets goda.

En liten, kompakt och väldigt informativ guide till såväl franska rivierans guldkorn som ställen att göra stopp på längs rälsen norrifrån.

Vagabond nr 10 2019

Smultronställen – till kulturintresserade bokälskare

Smultronställen mellan Göteborg och Stockholm är den stora presentboken för alla som är intresserade av kulturhistoria, gott kaffe och vackra böcker. Den funkar som julklapp till bilister, cyklister, husbilister, motorcyklister och de som föredrar att resa hemma i soffan. Som titeln antyder är den extra lämplig för till de som ibland färdas hela eller delar av sträckan mellan Stockholm och Göteborg men den har även hittat hem till skåningar och norrlänningar. Varning för att boken kan sprida semesterkänsla runt julgranen och skapa en stor längtan efter att lämna motorvägen för egna upptäcktsfärder runt om i landet.

Så här skriver en av bokens läsare Håkan Romlin (som förtjänar ett jättetack för att han upprepat det på alla ställen jag skrivit om boken – vilket är många!).

En mysig bok som man kan sitta i soffan en vinterdag och bläddra och läsa i, likväl att ha som “kartbok” eller som inspiration till enstaka avstickare för att inte fastna i gamla hjulspår helt å hållet.

Kort sagt är Smultronställen mellan Göteborg och Stockholm en bok som kan lösa många av de “besvärliga” julklappsfunderingarna. Till exempel svågern som har allt och som brukar få en whiskyflaska. I år kan han få något annat som omväxling. Eller grannen som passat katten flera gånger, inte dricker whisky men gillar fika och snygga slott. Det går ju också att köpa en till sig själv. Förutom att du får en fin bok att bläddra i så kan boken inspirera till många trevliga upplevelser under året. En present som räcker länge helt enkelt.

Den går också att klicka hem hos Bokus men finns också hos en del trevliga återförsäljare.
Karins lada, Strängsered
Hemma på Källebacka, Marbäck
Gyllene Uttern
Väderstads centralkonditori
Ladugård 206, Vadstena
Boställets vedugnsbageri
Turistinformationen i Mjölby kommun, Skänninge
Stavsjö krog
Butik Inneberga
Björnlunda Resto
Runnvikens pensionat
Skottvångs gruva
Kartbutiken, Stockholm

Inlägget Julklappstips till kulturella resenärer dök först upp på Tomatsallad. Välkommen förbi för fler texter och bilder!
(Dela gärna, citera ur och länka till mina inlägg om du gillar dem).

Att verkligheten överträffar dikten är ett känt begrepp bland författare. Alla jag känner som hämtar stoff ur verkligheten till romaner dämpar ner sina erfarenheter innan de hamnar i boken. För annars skulle historien inte bli trovärdig.

Detta var något jag ofta tänkte på när jag läste Operation tungt vatten – sabotaget mot Hitlers atombomb. Vem skulle tro på dessa berättelser om det varit fiktion? Berättelsen om hur en knäskadad Einar Skinnarland haltar ombord ett fartyg som han sedan kapar för att ta sig till Skottland för att strida, skulle absolut platsat i en roman. Sedan vete sjutton om någon författare hade låtit hjälten få ett lika snopet mottagande. Väl framme i Skottland blev Skinnarland omedelbart hemskickad innan någon märkte att han var borta. Han fick en snabbkurs i fallskärmshoppning och blev nedsläppt på Vidda,

Han kom nämligen från området runt kraftstationen Vemork i Rujkan. Den där Norsk Hydro tillverkade tungt vatten som en inte särdeles lönsam biprodukt. I London ville man gärna ha ett par till ögon och öron som kunde hålla koll på den anläggningen. Britterna oroade sig nämligen för tyskarnas stora intresse för “saften” från Vemork.

Stora mängder tungt vatten

Tyska atomforskare ville ha tusentals liter med tungt vatten till sina experiment med uran. Några av dem verkar mest ha ägnat sig åt grundläggande forskning för att skapa en lysande energikälla (samt slippa bli skickade till östfronten), andra var övertygade nazister som drömde om att skapa en superbomb som skulle kunna ge dem världsherravälde. De var alla övertygade om att tungt vatten var väsentligt (de hade räknat fel, grafit hade varit ett bättre val men det var det ingen som visste då).

Norsk Hydro var den enda producenten i världen av tungt vatten. Fiffigt nog hade Nazityskland ockuperat Norge och därmed hade nazisterna tillgång till hela produktionen från Vemork utan att betala. Detta gjorde att Vemork blev ett mål för de allierade.

Attacken mitt under andra världskriget (spoiler-alert)

Många varianter för att förstöra anläggningen var uppe för diskussion. Känner du inte till denna välbekanta historia är det lämpligt att hoppa vidare till nästa rubrik. Till slut föll valet på brittiska specialstyrkor. Deras glidflygplan kraschade och de som överlevde själva kraschen blev infångade, torterade och avrättade.

Till nästa försök valde man ut en mindre grupp norrmän som fått specialträning i Skottland. De skulle få hjälp på plats av samma norrmän som skulle guidat britterna. Efter alla förberedelser så blev själva attacken nästan ett antiklimax. De saboterade tungvattenanläggningen utan att avlossa ett enda skott och försvann sedan spårlöst på skidor rakt in i en snöstorm. Perfekt avslutning på en film.

Tyvärr var succén ganska kortvarig. Tyskarna byggde snabbt upp tungvattendelen igen. Då bombade de allierade kraftstationen. Många civila dog, men själva tungvattendelen blev inte skadad. Nazisterna bestämde sig dock för att anläggningen var för utsatt för sabotage och plockade ner den för flytt till Tyskland. Allt tungt vatten som fanns samlades ihop. Färjan med det tunga vattnet sänktes av delvis samma motståndsmän som genomfört det lyckade sabotaget.

Attacken mot Vemork perfekt som underlag för en bok

Den här historien är perfekt som underlag för en bok. För det första har vi det överhängande hotet. Vad hade hänt om nazisterna utvecklat en atombomb före amerikanerna? Det kittlar fantasin att en liten grupp motståndsmän spelade en väsentlig del i det världsomspännande krigets riktning. Sedan är historien full med hjältemod, nära-ögat-händelser och umbäranden.

Hjältarna själva tyckte inte att detta var deras viktigaste bidrag till krigsinsatsen utan rankade alla andra insatser högre. Ganska många andra operationen nämns i boken. En hel del av dessa iscensattes av norrmän som likt Skinnarland tagit sig till Skottland på olika sätt.

En icke namngiven gutt rodde över från Norge. Jens-Anton Poulsson fick inte tag i någon båt och skidade till Sverige. Därifrån reste han till Storbritannien via Turkiet, Egypten, Indien och Kanada. Det tog ett halvår men han kom fram.

Tre års arbete ligger bakom boken

Varje detalj som skulle bli dömd som orealistisk i en roman är i Operation tungt vatten försedd med en fotnot. Neal Bascomb underbygger sin text med 50 tättskrivna sidor med fotnötter och referenser. Tre år tog det honom att skriva boken. Han har haft hjälp med researchen i olika arkiv och museer men han har också åkt skidor där boken utspelar sig och intervjuat familjemedlemmar till sina hjältar.

All denna research är både bokens styrka och problem. Den ökar såklart trovärdigheten. Sprängningen av tungvattenfabriken har varit föremål för många böcker och filmer. Mest känd är kanske storfilmen Hjältarna från Telemarken som var mycket löst baserat på händelserna.

Många norska motståndsmän

Här får vi istället den sanna versionen samt träffa de äkta människorna. Vi får reda på vad de grälade om när de gömde sig i olika stugor uppe på fjället. Vi får följa med svältande män på renjakt – deras enda källa till mat under vintermånaderna på fjället. Vi följer deras kval över att civila norrman fick sätta livet till när de sänkte färjan Hydro som var lastad med tungt vatten på väg till Nazityskland. Det är också ett rejält inslag av oväder.

Kruxet är att de är så himla många både stormar och människor att de blir en smula tungt att hålla isär allihop. Hade det varit en roman skulle antalet personer ha bantats en smula. Och kanske skulle de fått lite mer olika namn. I varje fall hade jag svårt att hålla isär Knut Haugland (som efter kriget bland annat följde med som radiooperatör på Kon-Tiki-expeditionen) och Knut Haukelid (som var tvillingbror till en filmstjärna).

I en roman hade också en av de stora hjältarna fått en mer hjältemodig död. Jag retade mig också en smula på alla rykten som de lyckas höra, trots att de gömmer sig utan kontakt med omgivningen.

Rekommenderar Operation tungt vatten

Summa summarum så rekommenderar jag boken. Den är spännande och det är nyttigt med en påminnelse om hur livet var för människor i vårt grannland för inte så länge sedan. Jag har lämnat boken vidare till Kocken med uppmaningen att han nog kommer att gilla den. Detta var nämligen en av de böcker jag handlat som julklappsböcker.

Jag ska också nämna att i boken dyker general Nikolaus von Falkenhorst upp. Han som erövrade Norge bland annat med hjälp av en gammal Baedeker-reseguide. Historien om hur hans självbiografi blev upptäckt har jag skrivit om tidigare.

Inlägget Norska guttar med mod i barm – Operation tungt vatten dök först upp på Tomatsallad. Välkommen förbi för fler texter och bilder!
(Dela gärna, citera ur och länka till mina inlägg om du gillar dem).

Söker du lättsam underhållning och vill förflyttas ner till franska rivieran så kan du göra sämre val än att plocka upp Meet me in Monaco av Hazel Gaynor och Heather Webb. Handlingen utspelar sig i Cannes, Grasse och Monaco i mitten av 1950-talet.

Det vill säga, vissa företeelser känns ganska moderna. Bokens kvinnliga huvudrollsinnehavare driver eget parfymeri med åtskilliga anställda och har sexuella relationer utan att vara gift. Inget av detta känns som något som franska familjeflickor ägnade sig åt under det 1950-talet när hemmafruideal rådde, men vad vet jag. Däremot vet jag att mimosa inte blommar samtidigt som rosor. (Mimosa är en vinterblomma som blommar i januari-februari).

Kärlek på franska rivieran

Meet me in Monaco handlar om kärlekshistorien mellan Sophie och James. Sophie har ärvt ett parfymeri av sin far som också utbildat henne till “näsa”, det vill säga någon som skapar parfymer. Parfymeriet ligger som sig bör i Grasse men hon har en butik i Cannes. In i den butiken kommer den brittiska fotografen James en dag.

Frånskilde James är på plats för att fotografera filmfestivalen. Han har en särskild fallenhet för att fånga människors känslor på bild fast han egentligen är mer intresserad av att fotografera landskap. Detta kan jag identifiera mig med. Hans kamera klarar förresten av skyfall, att han hockytacklar en hund samt kan ta alla bilder utan att byta objektiv. Inte verkar han lida av tyngden av alla fotoprylar heller. Imponerande! Men nu ska vi inte haka upp oss på petitesser.

Grace Kellys bröllop utgör fonden

Historien utspelar sig i samma veva som Grace Kelly blev Prinsessan Grace av Monaco och omdaningen av Monaco tar riktig fart. Hon förekommer i boken lite här och där. Utan att paja handlingen så är det olika händelser under hennes bröllop som gör att Sophie och James vägar korsas flera gånger.

Rapporter från Grace Kellys bröllopsförberedelser vävs in i boken i form av tänkta tidningsnotiser. Så det är väl inte helt fel att göra som förlaget gör, att använda Grace Kellys namn på omslaget som säljargument.

För min del var det “Monaco” i titeln som fick mig att plocka upp boken. Jag har ju en oregelbunden bloggserie med böcker som utspelar sig i Frankrike. I den serien är detta absolut en som jag läst med störst nöje.

Mer Cannes än Monaco

För er som vill läsa vackra miljöbeskrivningar från Monaco så finns det en och annan, från katedralen där själva bröllopet äger rum. Men det är mer Cannes och Grasse i boken.

Förvänta er inget litterärt storverk men den kortar av alla tågresor och det är tillräckligt driv i berättelsen för att man inte ska fastna.

Inlägget Boktips: Meet me in Monaco är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons reseblogg med smultronställen i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

När jag i höstas passerade Heathrow på väg hem från resan i Jane Austen-land såg jag att giganten Bill Bryson skrivit en uppföljare till sina humoristiska betraktelser från den där lilla ön i Atlanten med det kollektiva stora egot. Tjugo år efter bästsäljaren Notes from a small Island har han skrivit The Road to Little Dribbling – More Notes from a Small Island. Den första titeln minns jag som riktigt rolig så givetvis fick den nya boken följa med mig hem. Därefter fick den följa med på otaliga tåg och bussresor runt om i Sverige. Boken kan nästan räknas som en kär reskamrat, så många kilometer som vi avverkat ihop.

En anledning till att det tog sådan tid är att jag fick kämpa med boken. Bitvis är den riktigt rolig, men däremellan la jag undan den och greppade mobilen för att se om det hänt något någonstans som är mer intressant. Det var med viss lättnad jag äntligen blev klar med den. Redan efter ett par kapitel letade jag upp den första titeln, för att se om jag minns dåligt, har blivit kinkigare eller om Bryson helt enkelt har blivit en gnällspik på äldre dar.

Bill Bryson, engelsk-amerikansk storsäljande reseskribent

Bill Brysons signum är humoristiska iakttagelser och udda fakta, vilket är exakt sådant som jag gillar (och vill skriva). Därmed är han också en av mina förebilder. Bill Bryson har en perfekt bakgrund för att bli duktig reseskribent. För det första har han flyttat ett antal gånger mellan USA, där han är född, och Storbritannien, där han träffade sin fru på 1970-talet. Dessa flyttar fram och tillbaka har gett honom många möjligheter att reflektera över respektive lands egenheter.

Han har både bott tillräckligt länge i respektive land för att verkligen lära känna dess seder och invånare, men han har samtidigt utifrån-perspektivet vilket gör att han kan identifiera vad som är udda. Sedan har han jobbat på diverse tidningar vilket är utmärkt övning för att skriva kort, snabbt och kärnfullt.

Flera av hans böcker har blivit succéer. Notes from a Small Island följdes upp med en teveserie och A Walk in the Woods har filmatiserats. Den senare har jag inte läst men A Short Story of Almost Everything vill jag minnas att jag tyckte var en genomarbetad och lysande sammanfattning av vetenskap.

Uppföljaren är förläggarens idé

The Road to Little Dribbling är alltså en uppföljare till storsäljaren Notes from a small Island, I första kapitlet får vi reda på att det är Brysons förläggare som står för idén. Jag kan förstå varför en förläggare vill upprepa en försäljningssuccé. Jag kanske läser in för mycket i detta men jag får intrycket av att Bryson själv inte är lika tänd på idén som förläggaren. Eller i varje fall inte är lika entusiastisk som han var första gången.

När jag till slut hade tagit mig igenom Little Dribbling så öppnade jag den äldre boken. Mitt initiala intryck är att den är skriven med ett lättare anslag. Allting är lite ljusare, lite trevligare och lite roligare. Dessutom anade jag lite mer struktur och framåtrörelse. I den reser han runt med kollektivtrafik och tar adjö av favoritplatser innan en flytt.

Just struktur och tema är ruggigt svårt att få till i en bok av den här typen och jag såg inte tillstymmelse till någondera i Little Dribbling. Det var en samling nedslag i dagens Storbritannien. Valet av orter motiveras aldrig vad jag kunde se, eller följdes i varje fall inte. Det verkade mest vara sådana som Bills fru råkade ha bokat in åt honom eller dit han hade ärende ändå, och därmed kunde passa in i den bok hans förläggare ville ha.

Jag skulle varit i Birmingham nu

Att jag är lite vag i min beskrivning av den första boken beror på att den och jag har hamnat på olika orter medan jag var mitt i läsningen. Delar av den här texten låg i utkastlådan och väntade på att jag skulle återförenas och läsa klart boken. Men jag plockar fram utkastet och publicerar, för jag skulle varit i Birmingham den här helgen. Jag skulle till en mässa och jobba i nästa vecka och hade planerat att se lite av staden i förväg (dessutom ville jag vara säker på att komma fram i tid).

Birmingham har jag aldrig känt någon dragning till, men varför inte passa på, när man är i närheten? För att slippa känna mig lika vilse i pannkakan som när jag landade i Belfast så hade jag googlat lite. Jag hade hunnit lära mig att Birmingham är Storbritanniens befolkningsmässigt näst största stad, att den byggdes under industrialismen och har fler kilometer kanaler än Venedig. Särskilt det sista lät värt att ta en närmare titt på.

Så långt hade jag kommit när mässan blev inställd. Givetvis beror det på det där sabla viruset. Men lika bra att mässan ställdes in i någorlunda god tid. Just nu ställs allting in och jag tror att alla har vaknat (vilket de inte hade förra helgen när jag skrev en text om hur Corona kommer påverka bokbranschen och fick en del kommentarer där läsarna uppenbart inte tänkt längre än till sin egen nästipp).

Bill Bryson gillar att vandra i det brittiska landskapet samt pubar

För att återgå till Little Dribbling så gillar Bryson att vandra, landsortspubar, pirar, curry och att Storbritannien har så många kulturminnen. Han avskyr Carpe Diem-skyltar, tingel-tangel, köer och att bli uppskörtad när ska fika. Jag tänker inte argumentera emot den listan! Han talar sig för många brittiska traditioner som right of way, men gillar inte att vandra där det betar kor. När det gäller debatten om reducering av immigranter så påpekar han att han och många av hans vänner är födda i andra länder. Han nämner ett antal exempel på personer som är särskilt framstående inom det akademiska fältet och skulle vara en förlust på alla sätt om de lämnade landet. England har för övrigt till folkmängd särskilt många namnkunniga lärosäten.

Han är en varm förespråkare för den engelska landskapet, åker gärna tåg och kan verkligen konsten att kritisera idioter. Hans lustmord är verkligen underhållande, men mitt totalintryck är att han blivit en gnällig gubbe med krämpor sedan förra boken. Kanske blir vi alla mer konservativa och gnälligare med åldern?

Bilden som växer fram av Storbritannien är ganska sorglig. Det är en den ena orten efter den andra där en gång majestätiska hotell nu ekar tomma, där kedjecaféer tagit över varenda oberoende butik och där många pirar förfaller. Men där de platser som lockar besökare verkligen lockar stora horder. Varför är det så? Varför kan inte folk sprida ut sig?

Boken är full med udda roliga fakta

Bäst är Bryson när han väver in roliga detaljer, som i stycket i bilden ovan. Vi får också veta att Royal Navy förlorade 20% av sina sjömän i en storm och bakgrunden till numrering av vägarna. Boken är späckad av sådana detaljer och därför rekommenderar jag alla som rest i Storbritannien att skaffa den samt avnjuta den i små portioner.

Att få in sådana där historier på ett bra sätt är inte så himla lätt att göra som man kanske tror. Jag vet, för jag försökte göra samma sak i min debutbok. Min debutbok handlar om Wales så det finns en och annan innehållsmässig likhet mellan böckerna. Dessutom är det böcker i resegenren helt utan foton.

Smidigt med resebok helt utan bilder

Huvudskälet till att min debutbok saknar bilder är att jag drömde om att skriva en smidig pocketbok som skulle passa till jobb-pendling. Senare drömde jag om att skriva en riktigt fin presentbok som skulle göra sig att ha liggande framme. Båda dessa drömmar har jag förverkligat (Jakten på den perfekta puben respektive Smultronställen mellan Göteborg och Stockholm). Nu är frågan hur jag ska utforma nästa bok.

Det finns mycket som talar för att återgå till mina rötter, och skriva uppföljare till debutboken. Det allra bästa med rena textböcker som blandar personliga reflektioner med udda fakta är att när de är skrivna är de klara. Guideböcker som Mitt Nice blir (delvis) inaktuella och behöver uppdateras (förlaget har dock valt att inte trycka om den :-(). Sedan är böcker som baseras på egna erfarenheter unika. De har ingen konkurrens av gratisbroschyrer, bloggar eller andra reklamtexter eftersom de har verkshöjd och är en immateriell tillgång som kan licensieras ut på olika sätt.

Textböcker är också billigare att formge, trycka och distribuera. Ren text kan publiceras som e-bok eller ljudbok, något som är klart attraktivt när ljud står för 40-80% av intäkterna för många förlag nuförtiden. Samtidigt gillar jag ju att fota…

Resa i böckernas värld

Vi får se hur jag utformar nästa bok. Det finns ju alltid alternativet att byta ut “eller” till “och”. Det vill säga att sluta fundera på om jag ska göra bok si eller så, utan göra båda delar. Varannan titel en billigare textbok och varannan snygg och dyr presentbok.

Skriv gärna en rad om vad du skulle föredra. Med tanke på läget i världen just nu så får det väl bli att resa i fantasin ett bra tag framöver. Kanske blir boktips min mest använda etikett framöver?

Inlägget Har reseskribenten Bill Bryson blivit en gnällspik på äldre dar? är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons reseblogg med smultronställen i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Oskar II var inte glad den där junikvällen 1905 när han halade unionsflaggan för sista gången från Carlstens fästning. Han såg unionsupplösningen som en personlig motgång. Han ska ha sagt:

Från Trojas gafelspets för aldra sista gången min unionsflagga sänkas må till jorden ned. Nåväl den hyllad blive då med avskedssången av mig som i det längsta för dess heder stred. Dessvärre detta eningstecken söndrat blivit av ena fosterbroderns högförräderi som våldsamt har itu förbundets märke rivit och trott sig därigenom göras mera fri. — Blågula dukar dock förvisso skola svara vårt gamla Sverige är nog starkt på egen hand, i lust liksom i nöd, i strid liksom i fara, så länge hjärtan slå för ära på dess strand.

Texten ovan har jag hittat på Bohusläns museums digitala arkiv. Den står ihop med ett suddigt foto på Oskar II stående på en mur. Troja var namnet på tennisplanen som var anlagd vid fästningen. Enligt den skylt som sitter på ett träd på platsen ska det ha varit Sveriges första tennisbana utomhus. Tydligen vill även Särö tävla om den titeln. På Särö söder om Göteborg hade Oskar II tennisglada son Gustav V sommarhus i 35 år.

Oskar II anlände alltid till Marstrand med båt

Kanske var det Gustav V som lärde Oskar II att uppskatta tennis? V-Gurra ska ha lärt sig det i England och tagit med vanan hem på 1880-talet. Oskar II tillbringade hur som helst de flesta av sina sista tjugo somrar på Marstrand, en timme norr om Göteborg. Det är kanske fel säga på ön, han spenderade stora delar av tiden strax utanför ön. Enligt en skröna signerad Herman Lindqvist lät han ankra kungajakten HMS Drott utanför dambadhuset och plockade därefter fram kikaren.

Tillsammans med kungen anlände också en samling högadliga älskarinnor, de så kallade Kungsflundrorna. Det finns även bilder av dem på nätet, klädda i ljusa klänningar, breda hattar och med parasoll. I den klädseln skulle de haft svårt att ta sig igenom Nålsögat.

Marstrandsön har ett nätverk av promenadstigar

Nålsögat är en smal klippskreva som lutar lite vilket gör att det är svårt att gå rak igenom. I varje fall hade jag problem att ta mig igenom med dunjacka, ryggsäck och en kamera på vardera axeln. Medan jag hasade mig igenom tänkte att jag i varje fall inte hade långa kjolar på mig eller parasoll.

Annars känns det som att klänning skulle vara rätt på Marstrand på något sätt. Nätverket av promenadstigar är så tillrättalagda att klänning skulle passa. Sedan ska man nog strosa där en ljummen sommarkväll tillsammans med Någon Särskild. Det finns många bänkar att slå sig ner på med denna Någon Särskild.

Nu var jag i princip ensam på dessa stigar den blåsiga vardag i mars som fotona är tagna. Marstrandsön är tämligen öde fram till påsk. Jag har tipsat tidigare om att nätverket av gångstigar är riktigt fina utanför högsäsong.

Signerade böcker

Anledningen till att jag promenerade runt på Marstrand med mina kameror var den allra bästa, jag hade nämligen levererat ett par kartonger med Smultronställen mellan Göteborg och Stockholm.

På tal om böcker vill jag nämna att i kiosken där man köper biljett till färjan säljs det böcker praktiskt taget direkt från författarna. Författarna till Mormor och morfar är seglare och Äventyret med Havssulan är personer jag haft lite kontakt med och eftersom jag vet hur tufft det är att nå ut med sina verk vill jag ta alla chanser att påminna folk om att köpa böcker. När jag ändå är i farten nämner jag en vacker presentbok om Marstrands historia skriven av Elisabeth Kaldén. Vi stod i samma monter under Bokmässan i höstas. Jag känner förresten också förläggaren som gett ut en nyutgåva av Lasse-Majas memoarer.

Carlstens fästning tronar högst upp på ön

Lasse-Maja är den mest kända fången som suttit på Carlstens fästning. Han var fängslad i 26 år, med avbrott för kortare rymning. De så kallade memoarerna har en lös koppling till sanningen och är mer skrivna för att underhålla.

Gillar man historia kan man med fördel pricka in den helg i juli när det är fästningsspelen på Carlstens fästning Jag har grävt i fotoarkivet efter bilder därifrån, jag vet att jag har dem någonstans men hittar inte igen dem. Istället snubblade jag över en bild på mig tagen 2002 vid fästningen. Den där västen hade jag på mig senast häromdagen när jag var uppe på Safjället.

Lunch på Havshotellet

Innan jag tog min fotopromenad åt jag lunch på Havshotellet på Koön-sidan. 125 kronor för dagens inklusive bröd, sallad och kaffe. God mat i modern stil och stilren inredning inuti. Utanpå är det modernt.

Det var ganska välfyllt med konferensgäster på hotellet. Överlag är det mer liv på Koön än på Marstrandsön så här års. Men det är inte bara under sommaren som det händer saker på Marstrandsön. Jag åkte färja med två damer som berättade att de håller på och planerar Röda Korsets julbasar på societetshuset. Om jag minns rätt äger den rum första advent och har varit igång varje år sedan 1948. Det bjuds på jultomte, fika och lotteri.

Roligt när vissa institutioner består genom åren oavsett om orten är populär bland eliten eller ej. Marstrands stjärna har pekat upp och ner genom åren.

Lagom utflykt från Göteborg

Marstrand hör inte direkt till okända pärlor för Göteborgare men ibland är det bra att påminna även om självklara utflykter. Det finns också mer att se i omgivningarna. På vägen passerade jag Hålta naturreservat som lockade med praktfulla ekar. Jag såg också en skylt till hantverksbageri. Jag tror det var Skåra gårds bageri som för närvarande har öppet fredag-söndag.

Kika in på utflyktstips runt Göteborg för fler idéer. Jag förordar exempelvis att jämföra Carlstens fästning med Nya Älvsborg. Båda försvarsverken anfölls samma sommar av danskarna. Den ena föll praktiskt taget omedelbart medan den andra höll stånd. Tittar man på respektive anläggning så är det tydligt att skillnaden måste sökas i annat än styrkan på själva murarna. Vädret kan ha spelat in men en stor del av skillnaden ligger i ledarskapet hos försvararna.

Sådant tycker jag är intressant att ha i åtanke när vi står inför en situation där alla behöver visa ledarskap. Tvätta händerna, läs böcker, ta en promenad och sprid för sjutton inte konspirationsteorier!

Inlägget Fotopromenad på Marstrand med doft av svunna tider är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons reseblogg med smultronställen i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Mitt makro (Canon 100 mm f2,8 L) är nog mitt mest använda objektiv. Otaliga pittoreska franska gränder och mer eller mindre goda bakverk har porträtterats med det objektivet. Stora delar av bildmaterialet i Mitt Nice och Mitt Provence är tagna med makrot. På senare år har jag också använt det för att ta en hiskelig massa porträtt från mingel och reportageresor åt olika uppdragsgivare.

Men under våren har makrot fått vila. De flesta av vårens 12 000 bilder har jag tagit med teleobjektivet, så det var hög tid att makrot fick följa med ut igen. Eftersom det var ett tag sedan jag använde det tog det en stund innan jag kom in i fotandet igen. Teleobjektivet är något man slänger fram när det seglar förbi en kungsörn, makrot är ett objektiv för att eftertänksamt komponera bilder medan myggen kalasar på ens armar och ben.

Explosion av växter när snön försvann

Anledningen till att makrot fått följa med ut är förutom att det är kul med variation i fotograferandet den fullkomliga explosionen av växter. Sommaren är så kort på fjället att alla växter har extra bråttom. Jag skämtar inte men man kan nästan se hur allting växer.

Det är bara en månad sedan jag åkte skidor på fjället. Snön låg kvar ovanligt länge i år, sedan slog värmen till och skapade en enorm avsmältning. Det blev översvämningar lite varstans och maffiga bilder av vattenfall. All snö försvann inte, det blev en del snölegor kvar. En del pulsade vi igenom när vi skulle se hällmålningar, andra var ivägen när jag häromdagen kulle fotografera ett vattenfall i Livsäterån. Det var helt dolt av snö.

Jag har varit i Härjedalen sommartid förr, men då har jag aldrig tagit mig tid att studera grönskan noggrant för att se vilken enorm artrikedom som gömmer sig på en kvadratmeter. De flesta blommor är små jämfört med en trädgårdsplantering söderut men när man väl börjar titta så finns det mycket att upptäcka.

Boktips: Flora för fjällvandrare

För att sätta namn på växterna har jag haft god nytta av den Flora för fjällvandrare som jag köpte på Benkes foto för ett tag sedan. Första delen är en beskrivning av de olika växtzonerna på fjället och deras olika betingelser. Sedan kommer beskrivningar av 200 vanliga arter, inklusive hur man skiljer växter åt som är lika. Till sist finns en färgkarta för snabb bestämning i fält. Om du tycker att någon av växterna ändå fått fel namn så skriv gärna en kommentar.

Samtliga bilder i bildgalleriet nedan är fotade inom 100 meter från stugan under midsommarhelgen. Tydligen är det här med att fota blommor med makro på midsommar något jag gjort förr. Det är samma objektiv, något nyare kamerahus men den största skillnaden är nog att jag lagt ner mer tid (och matat myggorna mer) i år. Jag har såklart även varit uppe på fjället och dokumenterat rariteter som gullspira som bara växer i Jämtland-Härjedalen och de söta klockorna på lappljungen men jag får väl spara något till mina böcker också? Några av växterna har synts tidigare i texten om det gräsliga ordet hemester.

Försommarväxter i fjällbjörkskog

Inlägget Fler än sju sorters fjällblomster är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Bilar man genom Europa är den bruna skylten världsarv värd att hålla utkik efter och svänga av vid. Världsarv betyder att det är ett natur- eller kulturområden som anses vara av särskilt vikt för mänskligheten eftersom det illustrerar människans eller jordens historia. En del av världsarven är världskändisar som pyramiderna, Stora Barriärrevet och Frihetsgudinnan, men det finns också en del som är mer udda och ännu inte lika kända.

Totalt sett finns det när detta skrivs drygt ettusen världsarv. Av dessa ettusen finns nästan 400 i Europa så det är tämligen tätt mellan dem. När jag för några år sedan bilade till Antibes via Baltikum svängde vi av och såg ett världsarv varannan dag.

Femton av Europas 400 världsarv finns i Sverige

Satsar man på trenden med Sverige-semester finns det femton världsarv att välja på. Som jämförelse kan jag nämna att det finns nästan 40 i Frankrike och tre i Wales. En del av dem har jag bloggat om och de hittar du via etiketten världsarv.

De svenska är ganska utspridda över landet så det blir långt att köra om man ska se alla på en semester och mer görbart att se den eller de som är närmast där man ändå befinner sig. Särskilt om man befinner sig i Stockholm med omnejd norröver.

Unesco utser världsarv

Världsarven får sin status av FN-organet Unesco. De första tolv världsarven utsågs 1978. Bland de första tolv hittar vi Yellowstone, Galapagosöarna, katedralen i Aachen och Saltgruvan i Polen. Därefter har listan utökas så att det nu finns över ettusen stycken. Även om det är Unesco som utser världsarven så får de underlag från respektive land. En del länder har varit mer framåt och lagt fram förslag än andra – därav att listan domineras av länder i Europa.

Utvecklingen går just nu mot mer komplexa områden istället för enskilda byggnadsverk och att utöka utanför Europa. Men jag vet att när vi besökte St Marguerite förra sommaren så berättade de att de drev en kampanj att få komma med på listan.

Passa på och se världsarven medan det går

Tyvärr försvinner också en del världsarv från listan, exempelvis för att terrorister raserar byggnadsverk som stått i tusentals år. Vilket hände med många av de fantastiska byggnaderna i Palmyra.

I förra veckan kom nyheten att den världsberömda Hagia Sofia i Istanbul förlorat den museistatus den haft sedan mitten av 1930-talet. Den ska återigen bli moské efter att ha varit museum i nästan 100 år. Hagia Sofia är unik för att den byggdes som kyrka och sedan byggdes om till moské. När den var museum var den öppen för alla, oavsett trosinriktning. Otroligt tråkigt att den har stängts.

Detta öde ska väl inte drabba de svenska men det känns ändå som en bra idé att passa på och se dem medan det går. Särskilt om man ändå har vägarna förbi.

De femton svenska världsarven

Det finns just nu femton världsarv i Sverige. De flesta är ganska kända men jag hittade en jag hade missat, nämligen Struves meridianbåge. Den är inte bara svensk, den går från Hammerfest i Norge till någonstans i Ukraina. Jag har lagt in världsarven bland utflyktstipsen under respektive landskap och bloggar om dem i sakta mak.

Dessa har jag besökt någon gång.

• Drottningholms slott
• Birka
• Örlogsstaden Karlskrona
• Höga kusten
• Engelsbergs bruk
• Hansestaden Visby
• Falu koppargruva
• Södra Ölands odlingslandskap
• Hälsingegårdar (några av dem, vill se fler)

Jag har kvar att besöka

• Gammelstads kyrkby (lite osäker, har ev varit där men inte med kamera)
• Hällristningsmuseet i Tanum
• Laponia
• Grimeton radiostation utanför Varberg
• Skogskyrkogården i Stockholm
• Struves meridianbåge

Blandad kompott bland de svenska världsarven

När jag tittar på listan över de svenska världsarven så känns det som en ganska blandad kompott. Å ena sidan har vi väldigt kända byggnadsverk som Drottningsholms slottsområde, å andra sidan en gammal radiostation. Det är lite charmen med världsarven, blandningen.

Falun och kopparbergslagen tycker jag är en bra representant för Sveriges historia. På 1600-talet stod Falu koppargruva för 70 % av västvärldens kopparproduktion. Det måste haft en enorm betydelse för de svenska statsfinanserna på den tiden. Det kanske är en bidragande orsak till att man då var intresserad av landskapen Härjedalen och Jämtland. De blev svenska några år efter att kopparfyndigheter gjorts i närheten av Röros. Kanske hoppades man att det skulle finnas koppar även i Härjedalen. Då visste man inte det vi idag vet om fjällkedjans bildning och att de större fyndigheterna finns i en högre skolla (jag har just ägnat mig ett tag åt detta ämne och skrivit om det i ett manus).

Jag hoppas besöka några svenska världsarv i sommar

Mest sugen är jag på att besöka Hälsingegårdarna. Jag har åkt förbi flera stycken när jag kört bil mellan Stockholm och Funäsdalen men ännu inte varit inne i någon av dem. Det är speciellt med självägande bönder som blev så rika att de kunde kosta på stora byggnader med rik utsmyckning. I de flesta länder var detta något som bara adeln hade råd med.

Att jag ännu inte besökt Hällristningsmuseet i Tanum eller Grimeton faller verkligen in i kategorin “man missar det man har nära”. Grimeton hade jag faktiskt tänkt åka till förra sommaren men kom på idén för sent. Får se om jag kan bättra mig denna sommar. Laponia däremot får jag skjuta på, dit ska man inte ge sig av utan rejäla förberedelser. Jag får nöja mig med att läsa om det ett tag. Vilket jag kan göra i en trevlig bok.

Boken om de svenska världsarven

Riksantikvarieämbetet har en bok om de svenska världsarven. Den går att ladda ner som pdf alldeles gratis eller beställa som tryckt bok. Den är snyggt formgiven och innehåller mer information om de olika ställena. Klart värd att läsa, särskilt för dig som på grund av rådande pandemi kanske får nöja dig med att resa hemifrån soffan i sommar.

Ska jag ge ut nästa bok på samma sätt?

Jag beställde den tryckta boken, dels för att jag var intresserad av ämnet och dels för att jag jag ville se hur den såg ut. Den är nämligen utgiven som print on demand via Publit. Det betyder att först när jag beställde den så trycktes och levererades mitt exemplar.

Det är ett otroligt smidigt som mikroförläggare att lagra boken digitalt som en tryckfil, istället för att trycka ett par pallar med böcker för hundra papp och sedan betala 6000 kr om året för att lagra dem. Särskilt i dessa tider när bokbranschen genomgår en förändring och det är osäkert att sälja pappersböcker när bokhandeln går kräftgång (ett ämne jag bloggat en hel del om på annan plats, kika in här om du vill läsa). Med digital lagring slipper man ta en stor ekonomisk risk.

Det finns en hel del nackdelen. En är via detta företag finns det bara ett papper. De har visserligen nyligen bytt till ett med högre gramvikt (arctic matte 115 g) vilket gör att det inte är riktigt lika illa för färgbilder som det gamla (munken lynx 100 g) där även text lyste igenom. Det finns andra företag att välja som har större urval av papper. Men oavsett vilket man väljer är det svårt att få ekonomi i projektet.

Alla får betalt utom författaren

Jag betalade 253 kronor för boken som är stor (har faktiskt exakt samma yttermått som Smultronställen mellan Göteborg och Stockholm), tryckt med mjukband och på 70 sidor. Pengarna fördelas på följande sätt.

• 14,31 kr i moms till staten
• 49,76 kr till PostNord som levererade till Ica där jag fick hämta boken
• 40 kr till Publit som lagrade filerna och tillhandahöll beställningsformulär.
• 99 kr till tryckeriet.
• o kr till bokhandel.
• 50 kr till Riksantikvarieämbetet/förlaget.

Eftersom jag beställde boken direkt på Riksantikvarieämbetets webbsajt så är det ingen bokhandel som ska ha pengar. Annars skulle det tillkommit 40-100 % påslag på bokens pris, det vill säga jag skulle betalt runt 300-400 kr för den.

Hos vanliga förlag ska författarens ersättning också täcka utgifter

Hade boken varit utgiven av ett vanligt förlag hade den 50-lappen behövt täcka kostnader för formgivning, marknadsföring, bilder, bildbehandling, redigering, korrekturläsning, projektledning, research samt själva skrivandet. Visserligen så är det inte bara min 50-lapp som räknas utan hundratals 50-lappar. Jag skriver hundratals och inte tusentals eftersom de flesta titlar säljer i under tusen exemplar.

Hade detta varit en vanlig reseguide (som tryckts i en större upplaga för att få ner tryckpriset och gett ett större överskott) hade författarens andel av intäkterna kanske varit en en tjuga. En oskattad tjuga som ska täcka arbetstid samt kostnader för resor och kamerautrustning om författaren också är fotograf. Om någon har lust att räkna ut timersättningen kan jag berätta att jag lägger in någonstans mellan 500 och 3000 timmars arbetstid per bok. (Kommer du fram till att en 16-åring på McDonalds har en rent astronomisk timlön jämfört med författare så är du inte fel ute).

361 kr att trycka Strövtåg runt Antibes på samma sätt

Jag vill poängtera att denna uträkning inte handlar om att peka ut Riksantikvarieämbetet på något sätt. Många förlag drygar ut intäkterna från bokförsäljning med statliga pengar. Att jag gjorde detta räkneexempel beror på att jag kunde ta reda på fördelningen. Hade jag plockat en annan bok hade jag fått gissa lite beroende på rabattsatser.

Det viktigaste var för mig är att fundera över om detta är en möjlig väg för mig framåt. Jag petade in Strövtåg runt Antibes i räknesnurran och den skulle kosta 361 kr att trycka (eftersom den är tänkt vara betydligt tjockare). Det är alltså per styck och enbart tryck. Utpris i fysisk bokhandel runt 700 kronor utan att en enda krona går till att täcka andra kostnader än tryck. Inte ett upplyftande scenario. Jag lämnar denna utvikning tror jag.

Andra skyltar värda att följa

För att återgå till semestertipsen så är de svenska världsarven en aning utspridda. En del passar perfekt att se när man passerar på väg till annat, andra kräver en separat resa. Men det finns andra skyltar att följa som sevärdhetskringlor, gårdsbutiker och handskrivna skyltar. En del av dessa tipsar jag om i Smultronställen mellan Göteborg och Stockholm.

Detta var en del av en löst sammanhängande bloggserie. Vill du läsa mer rekommenderar jag att klicka på någon av dessa länkar.

• Restips: reserestriktioner hävs, SAS flyger igen och varning för vårflod
• Hakar du på hemestertrenden i år?
• x tips för en perfekt hemester (kommande text, kommer ändra till länk när publicerad)
• Etiketten världsarv för att läsa om ställen jag bloggat om runt om i Europa.
• Eller klicka in på Sverige och vidare till listan med olika landskap för att se vad jag skrivit om respektive landskap.

Kanske blir det fler texter på ämnet, eller kanske återgår jag till allsköns kuriosa och att blanda ämnen friskt.

Inlägget Semestertips: besök ett av Sveriges världsarv med hjälp av trevlig bok är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Igår var det min namnsdag och jag firade med en god middag. På min födelsedag får jag aldrig välja meny utan då dyker det alltid upp sill och sånt som det tog mig trettio år att börja uppskatta. Istället brukar jag fira min namnsdag ordentligt. Det gjorde jag med att jobba större delen av dagen med vissa pauser för trevliga matintag. Det blev både cheesecake från Hemma hos Edith, jordgubbar från södra delen av landet samt pizza och rödtjut till middag. Fast vi pratar förstås en god hemgjord pizza och chianti.

Casa Emma dyker upp i småpartier ibland

Jag började med att välja vin och spikade därefter maten. Det brukar bli bättre så än tvärtom. Nu råkade det finnas två flaskor chianti från Casa Emma i vinkylen, en från årgång 2016 och en från årgång 2017. Det var riktig tur för mig för detta vin finns inte i Systembolagets ordinarie sortiment utan det dyker upp i småpartier emellanåt. Vanliga år går det att beställa från småpartier till vilket Systembolag som helst men i år går inte det på grund av covid 19 utan istället måste den som vill ha lite bättre utbud resa runt på Systembolag i landet.

Casa Emma är en ekologisk vingård söder om Florens. Istället för kemiska bekämpningsmedel har de släppt ut gäss i vingården. Huvuddruvan i Casa Emma Chianti Classico är sangiovese (90 %) men det innehåller också 5 % vardera av canaiolo och malvasia nera. Det är ett av de enklare vinerna från vingården. Namnet Casa Emma kommer från att egendomen tidigare ägdes av en adelsdam som hette Emma.

Chianti till salsiccia eller pizza

Systembolaget (som tar 149 kr för chiantin) rekommenderar Casa Emma till mörkt kött, jag tycker att det passar bättre till pizza. I varje fall min korvpizza. Den går ganska snabbt att göra med lite framförhållning. Embryot till degen satte jag vid 07. I Tassajaras brödbok (en bakbok från ett Zen-kloster utan en enda färgbild) har jag lärt mig att starta med en riktigt lös deg som man kan veva ordentligt och som får jäsa en gång innan man tillsätter resten av mjölet. Jag brukar översätta det där med en gång till “jag går förbi och rör om lite när jag passerar”.

På eftermiddagen hade jag en deg seg som ett gummiband. Då var det dags att trycka ut den på en plåt. Till en pizza använde jag två burkar mutti krossade tomater och två förpackningar salami milano. Tomatsåsen med rejält med rostad vitlök och oliver fick puttra i ett par timmar på förmiddagen så att den var kall när jag spred ut den på pizzan.

Båda årgångarna riktigt bra

Tillbaka till vinet. Vi testade som sagt två årgångar mot varandra. De var mycket lika och vi hade svårt att skilja dem åt. Det äldre vinet var en smula mjukare, det var ungefär allt. Det gladde oss att vi inte kunde skilja dem åt. Hellre att de alltid är likadana än att ett favoritvin plötsligt blir mycket sämre, så som skedde med åsnevinet för några år sedan (det händer oftare, men jag bloggar inte alltid om det).

Sedan är det roligt att jag gillar detta vin så mycket. Jag kunde länge inte förstå hur sangiovese kunde vara en så populär druva. Det smakade ju mest bara maskinolja. Men nu har jag ändrat mig. Kanske för att jag lärt mig vad det passar till.

Kanske dags för en promenad nu?

Det var allt jag hade att säga om min namnsdagsmiddag. Nu ska jag återgå till frågan om järnframställning som jag fastnat på. Hur djupt ska jag gå in på skillnaderna på myrmalm och magnetit? Tvåvärt och trevärt järn. Kanske inte så djupt. Bättre att ta en promenad nu när det temporärt är uppehåll.

Hej så länge!

Inlägget Casa Emma har gjort att jag omvärderat sangiovese är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Kära läsare!

Nu är det möjligt att förköpa den första titeln i en helt ny bokserie, Kristinas strövtåg. Den första titeln heter Strövtåg i Härjedalsfjällen. (Och går allt vägen blir nummer två Strövtåg runt Antibes). Genom att förköpa boken så:

• Får du köpa Strövtåg i Härjedalsfjällen till ett bra pris.
• Min eviga tacksamhet.
• Möjlighet att få boken signerad.

Om du dessutom bjuder in vänner och bekanta som också är fjällromantiker (eller vill handla julklappar i god tid) så kan du få en ännu finare bok till samma pris. Ju fler förköp, desto fler bilder kommer att hamna i boken. Dessutom uppgraderar jag pappersval, lägger till karta och byter till hårdpärm om budgeten ökar.

Beställ direkt, pengar dras 7 oktober (om målet nås)

Förköpskampanjen genomförs på en plattform som heter Kickstarter. Det funkar som så att du under kampanjperioden lovar att stötta min bokutgivning med ett visst monetärt belopp. Storleken på beloppet är valfri men det finns olika paket mellan 50 kr och 29 000 kr att välja på. I varje paket ingår det olika rewards vilket kan vara allt från en digital bild till att jag håller föredrag. Men du kan också välja att bara skicka en slant för att du vill stötta boken, allmänt gillar det jag gör eller råkar känna dig givmild (jag skulle iofs föreslå att du i så fall köper fler böcker och ger bort).

Inga pengar dras direkt utan de dras först efter att kampanjen avslutats vilket är kl 20.00 den 7 oktober 2020. Och då dras pengarna från ditt kreditkort enbart om kampanjen når sitt mål. Når vi ej upp till grundmålet 100 förköpta böcker så blir det inget. Då dras inga pengar från dig och jag får kamma mig och söka jobb eller nåt.

Den första helgen är avgörande

Sista beställningsdag är först i oktober men vänta inte. De första 48 timmarna är avgörande för kampanjens framgång. Om intresset är stort i början tolkar Kickstarter det som att detta är en finfin kampanj och visar den för fler personer. Då får jag draghjälp och kan nå ut med boken till fler än mina trognaste läsare samt via er till era vänner.

Därför vill jag uppmuntra alla som är det minsta nyfikna att kila över till kampanjen. Jag beskriver där hur bokens utseende påverkas om vi istället för 100 förköpta exemplar når upp till 200 eller 500. Om du struntar i det och bara vill stötta kampanjen så satsa på högerkolumnen där de olika paketen presenteras.

Missa inte julklappspaketet

Jag har skapat ett antal olika paket (där de på 10 000 kr och 29 000 kr är tänkta till företag så svimma inte över summorna). Det jag särskilt vill nämna är julklappspaketet som jag designat för att det ska ge dig extra mycket för pengarna. Förutom den nya boken Strövtåg i Härjedalsfjällen och en kalender med fina härjedalsbilder så ingår signerade exemplar av Smultronställen mellan Göteborg och Stockholm samt Rivieran inom räckhåll (skriven med Maria Unde Westerberg). Plus en bonus.

Normalt säljer jag inte signerade exemplar för jag reser såpass mycket att det är pyssligt att skicka och frakten är dyr. Men här hoppas jag skicka många böcker på ett bräde. Jag har spenderat en del tid med våg och linjal för att i möjligaste mån få fram rätt fraktkostnader. Budgeten är överhuvudtaget en mardröm med tanke på att för varje nivå som nås, så ökar både intäkterna och kostnaderna – men olika mycket beroende på vilka paket som valts. Både jag och min tryckerikontakt har fått gråa hår av budgeten.

De bästa av 17000 bilder

Själva boken? Jo den innehåller de bästa av 17000 foton (egentligen ännu fler eftersom jag även plockar bilder från tidigare år). Det är allt från ripor till Härjedalsrokoko. Sedan innehåller boken allt som fascinerat och intresserat mig den här våren. Exempelvis:

• Härjedalens rikaste kvinna, hennes tre äkta makar och vad de hade för betydelse för bygden.
• Svaret på frågan: varför är det ena fjället prickigt av orkidéer medan det bara växer videsnår på nästa.
• Möta några av hjältarna från andra världskriget.
• Bästa Vasaloppsträningen samt vackraste vattenfallen.

Gå direkt till kampanjen eller läs mer

Vill du läsa mer så testa dessa länkar:

• Alla blogginlägg med exempel på bilder och arbetet med Strövtåg i Härjedalsfjällen.
• Jag har också skrivit en hel del om crowdfunding för författare.

Då till det viktigaste, länken till kampanjsidan för att förköpa “Strövtåg i Härjedalsfjällen“.

Inlägget Nu kan du förköpa Strövtåg i Härjedalsfjällen! är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Vin hör till ämnena som blir roligare ju mer man lär sig. Lärandet kan fiffigt nog ske både teoretiskt och praktiskt. Gärna parallellt för bästa resultat. När det gäller teorin så finns det sisådär miljarder webbsiter och en hel del kurser, men jag tänkte slå ett slag för vinböcker. En anledning är såklart att jag själv skapar böcker och gärna uppmuntrar resten av världen att fylla bokhyllorna med böcker köpta för sitt fantastiska innehåll, inte per hyllmeter. Sedan finns det som bekant en hel massa finesser med böcker, de behöver inte laddas, de kan läsas utomhus i solsken och när man hittat någon författare med samma preferenser som en själv har man många trevliga timmar framför sig.

I detta inlägg tänkte jag presentera ett par vinböcker som har olika användningsområden. Ingen av dem är någon “läsa från pärm till pärm”-bok utan de har alla ett visst syfte. Den gemensamma nämnaren är att de finns nära mig när jag skriver detta i fjällen. Men minst en ska vid första bästa tillfälle flytta söderut för den passar bättre i Provence. Har du någon favoritbok du rekommenderar? Skriv gärna ett tips.

Vad säger Dolken?

Vi har ett talesätt i fjällen, vad säger Dolken? Då syftar vi på Jens Dolk . I bokhyllan finns två böcker som båda heter Kombinera mat och vin. Den ena är skriven av Jens Dolk tillsammans med Mette Ankarloo, den andra tillsammans med Liselotte Forslin. De är båda tryckta 2000. Det finns en häftad nyutgåva från 2014 av boken med Forslin med nytt omslag till salu hos Bokus. Den kostar 129 kr, våra exemplar har kvar prislapparna: 377 kr styck.

Titeln stämmer precis med innehållet. Böckerna avhandlar en druva i taget. De inleder varje avsnitt med trevligt skriven information om druvan och sedan kommer tre recept som passar till just denna druva. Till varje recept finns information om det bör vara ett vin från nya eller gamla världen. Den första boken innehåller riesling, sauvignon blanc, chardonnay, gewürztraminer, cabernet sauvignon, pinotage, tempranillo, syrah och zinfandel. Den andra pinot gris, sémillion, viognier, rosé, merlot, pinot noir, gamay och sangiovese.

Kombinera rätt mat till vinet

Det är fantastiskt vilken skillnad det gör när maten och vinet matchar varandra perfekt. Jag har använt böckerna flera gånger när M eller Kocken fyller år och jag ska anstränga mig en smula med matlagningen. Det gör jag inte genom exklusiva råvaror eller eleganta uppläggningar, utan genom att försöka hitta perfekta matchningar.

Jag brukar utgå från vilket vin som ska serveras och sedan fixa mat som passar. En gång för många år sedan när Kocken fyllde år hade jag tre vita viner jag köpt i Luxemburg och till varje gjorde jag tre smårätter från böckerna. Det vill säga totalt nio rätter (därefter gick jag bananas och fixade tre efterrätter också). Det gör jag inte om.

När M fyllde år för några år sedan köpte jag hem både Hermitage och Côte Rotie, det vill säga två syrah-viner från norra Rhônes prestigeområde. Sedan följde jag Dolkens råd och gjorde en gryta. En vanlig köttgryta med grädde, färsk timjan och svarta oliver. Till detta rekommenderade han pasta. Det låter kanske inte helfestligt men oj vad vinet och maten lyfte varandra.

Det finns bara ett aber och det är att böckernas recept snart tar slut. Det är ju inte alla druvor man är så intresserad av. Därför använder jag alltmer nästa bok istället. Men vi brukar ändå säga “vad säger Dolken?”

Vin & Gastronomi med Michel Jamais

Nästa bok, Vin & Gastronomi från 2001, kräver ett djupare vinintresse för att man verkligen ska uppskatta den. Men när man väl gör det så är det en bibel över smakkombinationer. Boken presenterar alla möjliga druvor samt viner (den exakta strukturen på boken har jag aldrig förstått men jag använder registret). Jamais ger tips på vilka råvaror som matcher vinet och vilka man ska undvika. En typisk Jamais-mening är “Det är viktigt att tänka på syran och låta den möta en syrlighet i maträtten”. Denna hittade jag under den ungerska druvan furmint.

I Vin & Gastronomi hittar jag tips på hur jag ska anpassa den mat jag lagar för att passa till vinet. När jag väl fattat galoppen så är detta mer användbart än fasta recept känner jag. Hans förslag går att anamma i såsen, kryddsmöret, marinaden eller vad man nu pysslar med. Det kan vara att slänga i några körsbär eller ett uns balsamvinäger. Det har varit mycket balsamvinäger i maten på slutet, kanske för att jag mest lagat mat till italienska druvor. Det är från Jamais jag lärde mig att peta i torkade aprikoser i hummersoppan till condrieu.

Wine Folly – galet mycket vinnörderi

När man har testat vin ett tag så kanske man vill veta mer om olika druvor och då hittar man ett ton av information i boken Wine Folly. Den tar vinnörderi till nya nivåer på ett lättillgängligt sätt. Boken bygger på stilren och modern infografik. Det är underfundiga flaskor och snygga hjul om vartannat. Designen är så snygg att det är ett nöja att bläddra i boken en stund och vips har man lärt sig ett och annat, som att tannat innehåller mer tanniner än nebbiolo. Boken innehåller också riktigt snygga kartor över alla vinländer, perfekt för den som exempelvis planerar en resa med bil eller tåg genom Europa och vill pricka in sina favoritviner längs vägen.

Bokens historia är också intressant. Wine Folly började som webbsajt 2011 och första boken kom ut 2015. Versionen på bilden är från 2018 och finns på engelska och tyska. Lite udda är att på Bokus är den tryckta boken billigare än e-boken. Boken rekommenderas för alla som vill lära sig mer om vin, eller bara njuta av modern bokdesign.

Den kompletta guiden över Provence-viner

När man nu lagat mat till vin och förkovrat sig om vinets uppbyggnad så vill man såklart gärna resa bland vingårdar. Är man som jag förtjust i södra Frankrike så packar man med sig ett exemplar av Göran Bomans bok om Provence-viner. Den finns i en svensk eller engelsk utökad version. Jag har fått den engelska som recensionsexemplar.

Denna bok innehåller allt som är värt att veta om Provenceviner ner på minsta detaljnivå. Vill du veta antal soltimmar på den nyskapade sub-appellationen Côte de Provence Notre-Dame des Anges hittar du det här. Givetvis är också de kända småområdena Bellet och Palette med. Göran Boman vill verkligen visa att Provence erbjuder mer än rosé. Tonvikten i boken är att presentera ett antal producenter i varje del av Provence. Dessa avsnitt innehåller detaljerad information om vinerna de tillverkar, vilka druvkombinationer vinerna innehåller samt provningsanteckningar.

Det finns också information om vingården tar emot besök eller ej. Jag tror att katalogdelen av boken kommer bäst till sin rätt när man är på plats i Frankrike och letar efter vingårdar att eller vill jämföra Bomans synpunkter på vinerna med egna upplevelser. Att bläddra i boken har i varje fall ökat min längtan efter att resa runt i Provence och med boken som guide upptäcka nya vingårdar.

Följ författarna för mer roligheter

Författarna till alla ovan nämnda böcker har fler strängar på sin lyra. Det är nästan ingen som skriver böcker som heltidssyssla nuförtiden utan en bok fungerar mer som ett skyltfönster för andra uppdrag.

• Göran Boman erbjuder ett gratis nyhetsbrev som gör att du lätt kan hålla dig à jour med vad som händer ur vinperspektiv i Provence. Gillar du vinerna från Provence och vill ha dem hem till dörren så driver Göran Boman också vinimportören Provence-specialisten.
• Wine Folly har utvecklats till en fullfjädrad webbshop med vinkartor, kurser och allt möjligt annat med vinanknytning.
• Michael Jamais driver sajten vinlegender där han skriver om vin, vinresor och vinprovningar. En prenumeration kostar 280 kronor per år.
• Jens Dolk är en av upphovspersonerna bakom restaurangkedjan K-märkt i Stockholm. De har anpassat sig efter rådande läge och erbjuder catering för digitala möten. Skicka ett kakogram eller förgyll zoom-mötet genom att äta samma frukost som kollegorna.

Fler vinböcker på andra orter

Det finns en nackdel med tryckta böcker och det hänger ihop med att de är fysiska objekt. De befinner sig på en plats. Det är toppen så länge man befinner sig på denna plats. Med detta vill jag få in att jag har tillgång till andra vinböcker på andra platser. Kanske blir det endera dagen en fortsättning på detta inlägg med fler boktips?

PS! Som du säkert märker så har jag pepprat texten med länkar som leder till mer läsning antingen här på bloggen eller på författarnas sajter. Följ gärna länkarna men ännu hellre: greppa en bra bok i bokhyllan och läs.

Inlägget Vinböckerna som gör middagen och resan roligare är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Har du hört att vi kan tacka klostren för spridningen av trädgårdsväxter, att en viking var en krigare från Norden eller att allt ovanför Dalälven var vildmark före medeltiden? Då är du i gott sällskap för det var väl ungefär så som min bild såg ut en gång i tiden. Men forskningen går framåt och förpassar många gamla sanningar till mytskafferiet. Ibland tar denna process lite tid och om jag kan dra ett strå till stacken att sprida nya rön så är det toppen. Håller du med får du gärna dela mina inlägg i sociala medier eller mejla till vänner som också är fascinerade av nya upptäckter. Det går också att prenumerera på nya inlägg.

Denna text handlar om den första punkten: nya rön om trädgårdsodlingens historia. Informationen är hämtad från mina anteckningar från ett superintressant föredrag. Min ursprungliga plan var att skriva ett jättelikt debattinlägg som har legat och grott i mig sedan i våras då svt skrev om konflikten runt Jämtlandstriangeln. Jag blev så provocerad av vad jag uppfattade som historieskrivning hämtad från Hollywood. Men jag släppte den tråden, arkiverade det jag skrivit och började på ett annat inlägg. Det blev i sin tur blev så långt att jag delat upp det på flera. Kika in på rubriken svensk historia så får du se vad jag skrivit klart och publicerat.

Följ Gamla Uppsala Museum

Inget ont som inte har något gott med sig. Vi som har följt uppmaningen att hålla avstånd och jobba hemifrån under året har kunnat glädja oss åt alla som skapar material och tillgängliggör på nätet. Jag har själv bidragit en liten smula med några digitala AW:n tillsammans med Maria Unde Westerberg (en där jag pratade om likheter mellan Härjedalens och Provence historia och en där jag hade planerat prata om Valtellina).

Gamla Uppsala Museum är som namnet antyder ett museum som ligger vid de stora högarna i Gamla Uppsala. Medan det fysiska museet varit stängt har de kört en hel radda med gratis föreläsningar på Facebook. Det är jättefiffigt, för man klickar bara att man är intresserad i evenemanget och sedan påminner Facebook om när det är dags att titta. Missar man början har man några dagar på sig att lyssna, sedan raderar de föredragen. Detta har blivit så populärt att museet lovat fortsätta med dem även fast museet nu är öppet. Museet är en del av Riksantikvarieämbetet. Utmärkt att skattepengar blir använda till gratis folkbildning inom arkeologiområdet. Mitt blogginlägg om utmarkerna under järnåldern är också baserat på ett föredrag i deras regi.

Boktips: Svensk trädgårdshistoria

Svensk trädgårdshistoria är en praktfull bokserie utgiven av Kungliga Vitterhetsakademin. Del ett av tre kom ut i vintras och handlar om trädgårdshistoria från förhistoria till medeltid. Redan i titeln skriver författarna om den svenska trädgårdshistorien. För traditionellt har vi ju fått lära oss att det är klostren som spred växter och kunskap om odling. Nu behöver vi tänka om.

Klostren var inte obetydliga, exempelvis blev det ett uppsving i odlandet när klostren stängdes. Det beror på att en stor del av det tunga arbetet på klostren stod lekmannabröder från de odlande samhällsklasserna för. Under reformationen fick de leta nya jobb. De tog med sig kunskap om nya odlingstekniker och kanske också en del av klosterväxterna som lavendel, belladona, svarta vinbär och mullbär. Svarta vinbär kan förresten vara en inhemsk art.

Kvartärgeologen Jens Heimdahl

Jens Heimdahl är kvartärgeolog och har skrivit delar av boken Svensk trädgårdshistoria (som jag ännu inte läst). Jag lyssnade och antecknade när han föreläste hos Gamla Uppsala Museum. Jag hoppas att jag fick detaljerna rätt men rätta mig gärna. Det första intressanta var att vända på ordningsföljden åker-trädgård. När man började odla för fem-sex tusen år sedan liknade det mer vad vi kallar trädgårdsodling än åkrar. Odlingarna av säd var bara så pass stora att man kunde brygga alkohol.

Trädgården låg i närheten av boplatsen och den var inhägnad för att skydda den mot vilda och tama djur. Så småningom växte den och fick separata delar med kålgård, örtagård och fruktträdgård. Särskilt kålgården var väsentlig. Trädgården är alltså mest ursprungliga odlingsformen, inte tvärtom. Att sköta trädgården föll ofta på kvinnorna så trädgårdshistoria är också ett stycke kvinnohistoria.

När började man med trädgårdar i Sverige? Det finns lite olika ledtrådar. I utgrävningar från stenåldern har man hittat förkolnade äpplen från vildapel. Men ibland har äpplena varit ovanligt stora. Kanske vårdade man träden för att få större frukter? Det är än så länge en teori som inte är bevisad. Däremot vet arkeologerna att män från Sverige reste ner till romarriket och tog anställning som legionärer. De kom hem igen med sold i form av guldmynt och kunskap om romerska trädgårdar. Det fanns alltså ett kulturinflytande redan under romartiden.

Extra många nya grödor dyker vid två tillfällen

Det finns två tillfällen när arkeologerna kan se att extra många nya växter dyker upp. Det ena är i början av romersk järnålder, det andra i skiftet folkvandringstid och vikingatid. Jens hade ett helt schema med när olika växter dök upp, var som mest populära och sedan föll i onåd. Under förromerskt tid var det rova, hampa, ärter och bönor (bronsålder). 

Bolmört och hjärtstilla särskilt spännande

Bolmört och hjärtstilla är två särskilt intressanta växter som dyker upp på många platser under lång tid. Om vi börjar med den giftiga bolmörten så antecknade jag att man hittat en hel massa fröer i en dansk grav med en völva. Om fröerna varit en magisk amulett eller drog (eller båda delar) går bara att spekulera om. Men arkeologerna har hittat bolmörtsfrön i eldstäder i Nyköping 1100-tal och Norrköping från 700 och 800-talen. Det betyder att man rökte bolmörtsfrön under vikingatid. 

Hjärtstilla har man hittat i många folkliga trädgårdar under flera hundra år, men inga spår av den i litteraturen. Ett av dess engelska namn är motherwort vilket ger en indikation på användningen. Man har hittat den i magen på en kvinna som blivit begravd med ett nyfött barn. Därför är teorin att växten har använts som smärtlindring vid förlossningar, men att denna kunskap har spridits muntligt från generation till generation av jordemödrar.

Högrestånds- och folkliga trädgårdar olika innehåll

Trädgårdarna såg helt olika ut beroende på vem som bodde på gården. Under vikingatid och eventuellt tidigare så odlade man äpplen, krikon och körsbär. I Skåne även valnötter. Fruktträd hör troligen ihop med högrestånd miljöer där man levt ett höviskt högreståndsliv. Det är inte så många av dem som är utgrävda.

Bönder bryggde öl på pors för eget bruk men hade humlegårdar där man odlade humle för att sälja. De var enligt lag tvungna att hålla 40 stänger humle.

Smått och gott

Lite blandade anteckningar med detaljer som är så intressanta att jag vill dela med mig av dem även om de dyker upp utan sitt sammanhang.

• Lök är tydligen också en viktig växt. Den har man bland annat hittat vid utgrävningarna av Sandby borg på Öland. (Den där borgen där alla invånare slogs ihjäl typ år 480 e Kr och lämnades där de föll, ingen begravdes och ingen gick dit).
• Efter reformationen blev rovan utkonkurrerad av kålroten som uppstod i Sverige (eller snarare i Finland men det var ju svenskt då).
• I Nya Lödöse (som är en del av Göteborg numera) har man hittat bäddar av hö. De innehåller bland annat nysört och kamomill, det vill säga inte samma hö som man gav djuren som mat.
• Under 1600-talet odlades palsternacka ända upp till Luleå
• Från förhistoria har vi än så länge få fynd medan vi från medeltiden har massor, särskilt från Skåne (som då var en del av Danmark). Från Norrland blir materialet glesare, men det beror också på att man har grävt så lite där.
• Kvannegårdar norsk företeelse. 

Mer trädgårdshistoria

Är du intresserad av ämnet trädgård tipsar jag om:

• Arbetet med att återskapa en gustaviansk trädgård vid Rosenlunds herrgård i Jönköping.
• Gäddeholms trädgård är en finfin bok som handlar om en trädgård utanför Västerås (boken är dessutom utgiven av Anneli Pettersson som formger mina böcker).
• Vid Gunnebo i Mölndal pågår också arbete med att restaurera gamla trädgårdar. En smula av detta är med i boken Hundra nedslag i Mölndal.

Har du något tips på vackra och intressanta historiska trädgårdar jag borde besöka?

Inlägget Svensk trädgårdshistoria började med legionärer, inte munkar är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen och strövtåg i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Efter två år är jag äntligen tillbaka i Antibes och vad passar bättre som sällskap på resan än den hyllade Återträffen av Guillaume Musso? Den utspelar sig nämligen till stora delar i Antibes. Boken börjar en blåsig natt ute på smugglarstigen på Cap d’Antibes, Kanske inte helt perfekt tid på dygnet men helt rätt miljö för att komma in i stämning för ett återbesök i Antibes.

Verkligen ovant att resa 

Jag har aldrig varit någon riktig snabb-packare, men förr hade jag i alla fall förberett för alla typer av affärsresor. Det betydde att jag hade dubbletter av sådant som necessär, laddkablar och skor. Resäskan stod alltid halvpackad så det handlade mest om att välja kavaj och peta ner lite rena underkläder. Men efter den långa pandemin har allt i resenecessären passerat bäst före. Och mycket annat verkar ha fått fötter. Däremot har min klädgarderob inte ändrats ett dugg. Inför resan rensade jag på minneskorten och därför vet jag att jag packat exakt samma kläder som jag hade när jag reste ner med bil för fem år sedan. 

Jag kände mig som en gammal oresvan tant när jag kollade biljetterna för femtiotolfte gången och åkte till Landvetter i extra god tid. Det visade sig vara bra för det gick inte att checka in via automat. Kön till den manuella incheckningen påminde om julen 2010 som är senaste gången jag flög med Lufthansa.
Planet var dessutom fullt till sista plats. Sardinburk. Vilket betyder att folk sprang runt med sina väskor i vild panik efter en plats att göra av dem. De har uppenbart inte läst min vett och etikett (det har ingen).

Glömt hur vackert det är när bergen når havet

Det är mycket som är ovant och som jag glömt bort. En är att på inga villkors vis dricka kaffe i Tyskland. Där håller man sig till öl och inväntar att man lämnat landet innan man beställer kaffe. För man får bara något brunt vatten om man försöker.

Jag missade också att kika vad de andra på Münchens flygplats åt (vilket var currywurst) och valde några kokta vita korvar. De var faktiskt inget vidare. Jag höll mig till ölen och satte mig sedan på nästa flyg. Och blev efter en stund påmind om hur otroligt vackert det är när bergen når havet.

Framgångsrik författare åker till Antibes

Jag-personen i Återträffen är också författare och har också precis flugit till Antibes när vi möter honom första gången. Men han utgjuter sig inte över läskiga korvar eller utsikten. Inte studerar han munskyddsfrekvensen heller (0% på Landvetter, 100% på Franz Josef Strauss och 50% i Nice). Han konstaterar bara att han inte fått en blund i ögonen från det att han kastade sig på flyget i New York. Det gjorde han när en vän han inte pratat med på tjugofem år ringer och berättar att sporthallen i deras gamla skola ska rivas. Grejen är att i väggen finns ett lik.

Skolan i Sophia-Antipolis är uppdiktad och beskrivs kanske en aning väl noga men det finns många andra detaljer att njuta av. Han nämner det genovesiska tornet på Plage des Ondes, parkerar sin bil i Port Vauban med det stora Fort Carré och promenerar till Michelangelo, Mamo, och äter lunch.

Härligt resa till Antibes i bokens värld

Vid ett senare tillfälle är han i Biot, på Les Arcades som har ”haft samma meny i 40 år”. De olika miljöbeskrivningarna är den största behållningen av boken tycker jag. Den är definitivt välskriven och håller en högre klass än andra böcker som utspelar sig i Antibes.

Men det är lite för många vändningar för att jag ska utbrista i lyriska ordalag. Det är förstås skickligt att ha klurat ut dem alla men de är så många att min läsning blir mer analyserande, än nöjesläsning. Jag väntar på nästa vändning för att se vad författaren hittat på, snarare än att jag undrar hur det går för huvudpersonerna.

Guillaume Musso är från Antibes

Författaren Guillaume Musso är född och uppväxt i Antibes precis som bokens huvudperson Thomas Degalais. Jag kände inte till honom tidigare men han lär vara en av Frankrikes mest lästa författare. Ett par tre titlar är översatta till svenska. De andra utspelar sig på andra platser.

Summa summarum var Återträffen absolut ett bra sällskap på resan och den fungerar också bra för frankofiler som vill resa hemifrån soffan. Här finns alla boktips från Frankrike jag bloggat om hittills.

Inlägget Äntligen en bra deckare som utspelar sig i Antibes: ”Återträffen” är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen och strövtåg i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Det är dags för tredje kapitlet i Karin Bojs eminenta serie om människans utveckling. Denna gång är det kvinnorna som står i centrum. Hur såg livet i Europa ut före de patriarkala indoeuropéerna dök upp? Kan kända idoler som Venus från Willendorf vara tecken på jämställda eller kvinnodominerade kulturer?

Europas mödrar: de senaste 43000 år kom ut 2022. Den första, Min Europeiska familj, från 2015 har jag entusiastiskt bloggat om. Och Svenskarna och deras fäder de senaste 11000 åren som Karin Bojs skrev med släktforskaren Peter Sjölund 2016 har jag flitigt tipsat om i sociala medier. Den första lärde mig att Europas befolkning är en enda stor mix av folkvandringar och den andra att alla svenskar är ättlingar till en handfull mäktiga manliga invandrare. Nu är det dags att specialgranska kvinnornas historia.

Europas historia är tre stora vågor av invandrare

Den korta versionen av Europas mänskliga historia är tre stora invandringsvågor, en med jägare, en med bönder och en med stäppherdar. De flesta vågor har gått från öster till väster i grodhopp. Men det finns en del mindre flöden åt andra hållet. Ibland har grupper levt sida vid sida, ibland har någon grupp konkurrerat ut den andra. Vid vissa platser och tillfällen kan man se hur personer från olika folk har skapat en ny grupp. Exempelvis att kvinnor från jägarfolk och män från bondefolk bildade ett eget samhälle vid Donau.

De flesta innovationer har skett när grupper har mötts. Innovationer som oket eller plogen har sedan varit en stor konkurrensfördel. Vad som initierat folkvandringar är oklart men det kan vara klimatförändringar eller befolkningstillväxt. Mäns och kvinnors historia skiljer sig åt ibland. I flera av de stora folkvandringsvågorna, särskilt stäppherdarna, är det främst män som migrerat till nya platser. I patriarkala samhällen har sedan männen varit bofasta medan kvinnorna fått flytta.

Europas mödrar som inbunden bok med bilder

De tidigare böckerna har jag köpt i pocket, denna gång lånade jag den inbundna upplagan på biblioteket. Den är snyggt och luftigt formgiven med en hel del foton. En sak som jag tyckte var lite udda var att bildtexterna är utdrag ur löptexten, vilket gör att samma text dyker upp två gånger.

Personligen föredrar jag att bilder och bildtexter är en integrerad del av berättelsen. Det kräver dock att författaren är inblandad i urvalet av foton och skriver bildtexterna. Jag tror att i detta fall har en separat bildredaktör plockat in foton efter att författaren lämnat in manus. En anledning att göra så är att det blir enklare att plocka bort bilderna för att konvertera verket till ljudbok. Och det är bara i ljudböcker det finns förtjänst idag. Bildtexterna är dock en anmärkning, eller snarast reflektion, i marginalen. 

Naturvetenskapliga metoder förnyar arkeologin

Karin Bojs tre böcker ger en bra bild över hur den historiska forskningen går framåt när naturvetenskapliga metoder tillkommer. Detta är ett ämne jag brinner lite extra för efter det trassel jag haft med min senaste bok där jag frustrerat vadat genom historieskrivning full med spindelväv. Samtidigt har jag varit tvungen att ta hänsyn till att delar av läsekretsen är färgad av 1800-talets och 1900-talets historiesyn.

På 1800-talet handlade arkeologin om att visa vilka ”folk” som hade sina ursprung i olika områden och därmed skulle ha störst hemortsrätt. Man grävde upp högar i jakt på forntida kungar och tävlade om vem som hade ballast, renast och äldsta förfäder. En del helt objektiva forskningsresultat blev missbrukade för politiska ändamål.

Därefter kom en period då knappt någon vågade ta i forskningsfältet av rädsla för att bli stämplade som nazister. Ett litet antal forskare strävade vidare, men deras rön har inte nått ut. Paradoxalt innebär det att de gamla mossiga teorierna som alla vill ta avstånd ifrån färgar allmänhetens bild av fornhistorien och att det finns en kunskapslucka. Detta påverkar i sin tur dagens lagstiftning och ger en perfekt grogrund för konflikter i norra halvan av Sverige.  

Folkvandringar ger spår i DNA

Huvudnumret i Europas mödrar de senaste 43000 åren är precis som i de två tidigare böckerna DNA-analyser. De blir hela tiden bättre (spana till exempel in Människan utrotade inte mammuten men däremot vildhästen). Via DNA kan forskarna följa folkvandringar genom årtusenden och se vilka möten som lett till ättlingar som lever kvar än idag. Backar vi långt bakåt har det funnits många sapiens. Tills vi kom. Nu är alla andra borta.

Vi är bildade av tre olika afrikanska arter. När några sapiens utvandrade från Afrika träffade de på neandertalare. Efter 600 000 år på olika håll hade vi och dem utvecklats ganska långt åt olika håll. Men neandertalare ska inte underskattas. De hade då överlevt tio gånger längre än vad vi har nu i Europa. Troligen blev det konkurrens om resurser mellan arterna. Men samtidigt fick de barn ihop, precis som Jean M Auel skrev i sin romanserie Grottbjörnens folk. Däremot var hon ute och cyklade när hon skulle beskriva utseendet. Sapiens som nyss kommit från Afrika var troligen mer mörkhyade än neandertalarna som bott länge i ljusfattigare områden där ljus hy var en konkurrensfördel.

Möten som ledde till att barn skedde inte en gång utan flera gånger, varav bara vissa linjer överlevt till idag. Det är viss övervikt på kombinationen sapienskvinnor och neandertalsmän. Men det kan handla om att avkommorna från den omvända kombinationen blev sterila.

Experimentell arkeologi

En annan naturvetenskaplig analysmetod som jag har för mig att Karin Bojs även nämnt i någon av de tidigare böckerna är strontiumanalyser av tänder. De ger info om var folk levt som barn. Kombinerar man det med information om var skelettet blivit begravt får man veta om människor har flyttat under sin livstid. Om fäder och söner i många generationer bott på samma plats medan mammorna alla är inflyttade, är det ett tecken på ett samhälle där män och kvinnor haft olika ställning och döttrar blivit bortgifta.

I denna bok tar Karin Bojs också med exempel på experimentell arkeologi. En forskargrupp som grävt upp osedvanligt många kvarnar någonstans i Turkiet tillverkade liknande kvarnar av basalt och malde korn. Sedan kikade de på kvarnarna i svepelektronmikroskop och jämfört slitaget. Resultat: på just denna samlingsplats så malde folk inte kornet fint för att baka bröd utan grovt, vilket man gör till öl eller gröt. Detta stöder teorin att ölbryggning är en anledning till att intresset för växter ökade. Dessa kvarnar var tillverkade av ett nomadiskt jägar-samlarfolk. Men även om de inte hade fasta bostäder hade man en samlingsplats. Troligen var det en kultplats där man drack alkohol. (Exakt plats antecknade jag ej och har lämnat tillbaka boken).

Dags att pensionera stenåldern

Människor har alltid samlat och ätit växter. Inte ens på jägarstenåldern levde människor uteslutande på kött. Men det är lättare att hitta skelettdelar och dra slutsatsen vilka stora vilt man jagat, än vilka vilda vilda växter man samlat och ätit. Att spåren från jakt har varit lättare att hitta har lett till felaktiga slutsatser om kosten.

På samma sätt lämnar vapen av sten, brons och järn fler spår, än vad textiltillverkning gör. Det vi kallar för bronsåldern kan mycket väl ha varit en ullålder istället. (För övrigt är kanske 30 000 år gamla Venus från Willendorfs märkliga frisyr en intrikat mössa).

Det finns oändligt många problem med indelningen i sten-, brons- respektive järnålder så det är dags att kasta den. Som parentes övervägde jag stryka dem i min senaste bok, men jag ville heller inte peppra texten med siffror så jag använde dessa gammalmodiga benämningar. 

De första metallarbetarna var kvinnor

De första metallarbetarna var kanske kvinnor. och det var varken brons eller järn utan koppar. Det var den så kallade Vinča-kulturen som höll till runt nuvarande Belgrad i Serbien. De hade förresten djur modell fäbodar i bergen där de också fick tag på kopparhaltig malakit. Kanske skapade de också det första skriftspråket i världen. 

De sysslade i varje fall med småskalig koppartillverkning. Varje hushåll för sig. Troligen var detta en bisyssla vid sidan av den avancerad keramiktillverkning som var ett kvinnligt område. Därmed blev också metalltillverkningen en kvinnlig syssla. Detta var flera tusen år innan man började tillverka vapen av koppar och brons, något som är kopplat till ökade klassklyftor. Vinčakulturen verkar ha varit en jämställd kultur utan stora klass-skillnader.

Nedslag hos olika forskare i Europas mödrar

Vinčakulturen var ny för mig. Möjligen var detta ett av de ställen som Karin Bojs rest till tack vare ett stipendium från Författarfonden. Hon gör nedslag på en del ställen, ser originalföremål och intervjuar experter. Boken innehåller verkligen massor av information. Här är några saker jag antecknat.

• Bergen i Södra Frankrike-Norra Spanien var en plats där en grupp överlevde den tuffa istidsmaximum.
• Sardinien har det minsta inslaget av indoeuropeiskt DNA.
• Kolhydrater gör kvinnor mer fertila. Mjölk gör att 70% fler barn överlever. Därav att bondefolk blir fler än jägarfolk på sikt. Samtidigt är det större risk för infektionssjukdomar när det är trångbott.
• Första hundarna var tämjda av kvinnor för att få vargpäls, inte för storviltsjakt på stäppen.
• Hos de uralska språken är det vanligt med gudinnor. De uralska språken expanderade västerut med manliga invandrare för 5000-3500 år sedan. Ungefär samtidigt som indoeuropeerna. De uralska språkpratarna är nära släkt genetiskt med sina grannar, men har ett litet inslag av manligt DNA från Sibirien. Inslaget är störst hos samer. Dagens samer har ungefär en fjärdedel av arvsmassan från Sibirien. Det är framförallt manliga linjer. Kvinnolinjerna är västeuropeisk mix.
• Island koloniserades av norska män som tog med sig slavar från bland annat de brittiska öarna. De manliga slavarna fick ingen avkomma men det fick kvinnorna.

Europas mödrar och jakten på matriakatet

Tycker du att listan ovan spretar? Det är kanske anledningen till att jag inte är riktigt lika entusiastisk över denna bok som de tidigare. Jag upplever att den röda tråden mellan kapitlen var lite tunn här och var. Varje kapitel bjuder på intressanta nedslag hos en forskargrupp och jag hittar massor av intressanta detaljer. Men när jag ska sammanfatta vad jag lärt mig av boken är det svårt sammanfatta i ett stycke.

Kanske är jag inte tillräckligt intresserad av att jaga spåren av den stora modergudinnan eller frågan om forntiden var ett matriarkat. Däremot tycker jag att det är intressant hur modern forskning i vissa fall kan stödja och ibland avfärda teorin att före indoeuropéerna fanns samhällen där klass- och könsskillnaderna var små. Gott så. Jag ser fram emot att det kommer en fjärde del så småningom.

Har du läst böckerna och vad tyckte du?

Inlägget Hur förändras kvinnornas historia av den senaste DNA-forskningen? är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen och strövtåg i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Just nu går det att beställa min ursnygga presentbok Smultronställen mellan Göteborg och Stockholm till rena rama fyndpriset hos Bokus.  

”En mycket trevlig och informativ bok – har testat några av ställena och fler lär det bli ”

Läsarkommentar februari 2022

Bokrean erbjuder massa inspiration för Sverigesemestern

Det finns en hel del fynd att göra på bokrean och kan vara värt att botanisera runt lite för att bunkra upp med inspiration till sommarsemestern. Bokrean börjar först den 21 februari, men hos Bokus går det att förbeställa. Sänkta priser verkar vara eftertraktat för första veckan var sexton av de tjugo titlar som sålde mest i kategorin resor reaböcker. Och inte mindre än tre innehåller tips för utflykter i Skåne. Det är Gåtfulla Skåne, Balla Skåne eller Best of Skåne. Uppenbart är skåningarna förtjusta i utflyktsböcker.

Det finns också möjlighet att lägga vantarna på klassiker som Charles Darwins Resan med Beagle eller Tyst vår av Rachel Carson till rabatterat pris i år. Eller den relativt nyutkomna Historiska Berlin – en reseguide till andra världskriget och kalla kriget. Martin Kraghs Rysslandsbok från förra året skymtade också förbi när jag bläddrade runt.

Mycket inspiration för pengarna

De som beställer Smultronställen mellan Göteborg och Stockholm under bokrean får verkligen mycket bok för pengarna. Anneli Petterson som formgett den har lagt ner massor av tid och har skapat ett litet konstverk i min mening. Mina texter är heller inte så pjåkiga. Det är en mix av utflyktsidéer och fakta i lättsmälta doser.

Det är mycket möjligt att jag sänkte priset överdrivet mycket. Jag anmälde boken sista kvällen och fick ett ryck att ska det reas ska det göras rejält. Tanken var att sänka tröskeln för alla som fått elräkningar så höga att de svimmat. Kruxet är att jag samtidigt sänkte priset långt under vad jag själv betalat för trycket. Så skulle efterfrågan bli hög kan jag inte fylla på med fler.

En hamburgare är inte en hamburgare längre

Reapriset 99 kronor är faktiskt mindre än vad en hamburgare kostar på många ställen nuförtiden. Häromdagen såg jag högrevhamburgare för 192 kronor och en semla är visst uppe i 47 kronor. Jag nämner hamburgare i rubriken för att det var där bokprojektet började. Då såg förvisso inte hamburgeställena ut som de gör idag.

Hamburgeställen och vägkrogar i all ära, lägg på en timme i restid och förvandla den monotona färden mellan Stockholm och Göteborg (eller den omvända) till en trevlig utflykt istället. Genuina kaffestugor, pampiga slott och pittoreska ruiner väntar på dig!

Så såg min tänkta baksidestext ut 2015

Fler Smultronställen längs andra vägar

Jag gillar smultronställen och jag har fortsatt att samla på dem när jag är ute och reser. En del fynd har jag liggande i olika mappar, andra har jag publicerat i sociala medier eller här på bloggen. Än så länge är det främst dessa jag fyllt på.

• Smultronställen mellan Göteborg och Funäsfjällen
• Smultronställen mellan Stockholm och Funäsfjällen
• Smultronställen mellan Stockholm och Göteborg.

Det är möjligt att de blir böcker i framtiden av dem också, men just nu jobbar jag med att fylla på i Kristinas Strövtåg-serien. Passa gärna på och köp dem också. De är inte på rea utan det är ett innan-priset-höjs-erbjudande.

Inlägget Smultronställen-boken billigare än en hamburgare under bokrean är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen och strövtåg i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

100 byggnadsverk du måste se innan du dör-reseguider är inget nytt påfund. Samma fenomen har funnits i tvåtusen år. Under antiken kallade författarna dem för världens underverk. Det fanns flera konkurrerande guider. Anledningen var att det totala antalet underverk inte skulle överstiga sju, eftersom sju var ett signifikant tal. (Det är ingen slump att jag valt sju årstider till min bok).

Olika författare hade olika idéer om vilka byggnader som platsade. Faktakontroll var inte så kinkigt utan en del information var helt uppdiktad. Det gjorde inte så mycket för det var ändå få som hade råd och möjlighet att resa för att besöka dem.

Världens sju människoskapade underverk

Den äldsta sammanställningen av underverk vi känner till är från 100 före Kristus. En variant av underverkslista ser ut så här. .

• Pyramiderna vid Giza
• De hängande trädgårdarna och murarna i Babylon
• Skulptören Fidias Zeusstaty i templet i Olympia
• Mausoleet i Halikarnassos
• Artemistemplet i Efesos
• Kolossen på Rhodos
• Fyrtornet på Faros

Den har jag hittat i Antikens sju underverk av Allan Klynne. Boken inspirerade mig att filosofera en del över fenomenet med listor.

Fenomenet topplistor idag

Människor gillar topplistor. Öppna en artikel med tips på hur du får fler läsare till din blogg och du kommer få tipset att skriva listor. Listor toppar ofta besöksstatistiken här på Tomatsallad. En rubrik som 5 finaste stränderna i Antibes får fler läsare än min favoritbadplats.

Det gäller inte bara blogginlägg utan även böcker. Mest sålda inom kategorin resor toppas ofta av böcker med siffror i titeln. Är det inte 100 så är det 555. Det gör mig en smula frustrerad för en del av av dessa böcker är rätt snabba att sätta ihop. I alla fall i förhållande till en reseskildring som lånar krav på dramaturgi från skönlitteratur. Jag önskar att mer jobb skulle belönas med större försäljning.

Baksidan med listhets och bucket lists

Var och varannan månad får jag en pressrelease med ”detta är de mest instagrammade målningarna/platserna i världen just nu”. Nackdelen med denna typ av ”journalistik” är att den ökar antalet besökare till just de upphaussade platserna. Medan det blir tunnsått på andra ställen som är nästan lika fina, men inte hamnat högst upp.

I Norge är det kö för att ta en bild av sig själv på Trolltunga, Kjeragbolten och Preikestolen. Alla vill ha en bild där de ser ut att vara ensamma vilket leder till kö. Att folk köar i timmar för att ledas förbi Mona Lisa i Paris gör kanske inte så mycket, men på Mount Everest dör folk i kön.

Alla uppskattar inte köerna. I Venedig har man infört entréavgift för besökare till själva staden. För ett tag sedan stämde ett norskt syskonpar ett förlag för att parets hytte syntes på en bild i en vandringsguide. Syskonen lär också ha bett folk radera foton från Instagram där deras stuga syns.

Fördelarna med listor

Det finns fördelar med topplistor. Turism är en viktig inkomstkälla för många orter och att ha med en byggnad eller ett område på en populär lista kan öka antalet besökare. Det är också lättare att marknadsföra en lista än enskilda byggnader. Jag har skrivit om flera lokala initiativ som väg 223 där flera näringsidkare samarbetar för att locka besökare till sig.

Den mest prestigefulla listan är UNESCO världsarv. Där är det närmast inflation med tusentals platser. Men UNESCO har en kortare lista med världsarv som är hotade av väpnade konflikter eller dåligt underhåll. Liverpool har exempel plockats bort för att staden inte tog hand om sina viktorianska hamnar. Där fyller listan en viktig funktion att misskötsel och förstörelse får uppmärksamhet. Det kan inte ske i skymundan.

Antikens sju underverk av Allan Klynne

Inspiration till att filosofera över listor som reseguider fick jag som jag skrev ovan av att läsa Antikens sju underverk av Allan Klynne. Det är faktiskt ett bra tag sedan jag läste boken och började skriva denna text som jag nu har fiskat upp ur halvskrivna-texter-högen. Till stöd för minnet har jag två omdömen om boken som jag skrivit.

Antikens sju underverk är en bok jag helhjärtat rekommenderar. Det enda jag inte gillar med den är bokomslaget som är så tråkigt att klockorna stannar och inte gör boken rättvisa för fem öre. Möjligen skulle man också kunnat kapa några motstridiga uppgifter om hur stora olika underverk varit. Men det är anmärkningar i marginalen.

Boken bevisar tesen att en duktig skribent kan göra vilket ämne som helst intressant. Visst, jag är inte helt ointresserad av antikens historia, snarare lägger jag en hel del tid på att leta spår av romerska stenbumlingar på rivieran. Men topplistor har jag ett ambivalent förhållande till och antikens sju underverk har jag aldrig brytt mig om. Alla utom pyramiderna är ju försvunna.

Mitt omdöme på Bokus 7 april 2022

Den som av ovanstående blev nyfiken på Antikens sju underverk kan just nu välja mellan pocket, e-bok och ljudbok. Eller läsa nästa omdöme.

Rekommenderar denna bok varmt. Titeln och bokomslaget är en smula torrt, för att inte säga urtrist men innehållet är desto mer intressant. Klynne bjuder på en gedigen genomgång av de sju underverken. Vi får följa med tillbaka till antiken och höra vad som kan tänkas ha gjort att vissa byggnadsverk kvalade in som särskilt viktiga sevärdheter. Det kan ibland handla om konstruktionen. Sedan följer vi med i nutid när forskare letar efter de exakta platserna där dessa kolossen eller mausoleum stått. Klynne är kunnig och emellanåt smårolig. Möjligen blir det ibland lite väl många mått. Det räcker att veta att tornet på Stockholms stadshus är inspirerat av, och troligen ungefär samma höjd, som fyrtornet utanför Alexandria.

Mitt betyg 17 augusti 2022 på Goodreads

Jag har som ambition att skriva fler boktips

Att jag överhuvudtaget plockade upp Antikens sju underverk beror på att jag har en ambition att läsa böcker av författare jag träffat. Och för några år sedan satt jag i en stipendienämnd med Allan Klynne, Magnus Västerbro och Beata Hansson. Vi hade en synnerligen trevlig arbetsgrupp. Min tanke är att läsa böcker av alla tre.

I flera år har jag strävat efter att bli flitigare med att dela boktips. Som författare är jag beroende av att andra läser och tipsar om mina böcker. En bra start är att föregå med gott exempel. Allt hamnar inte här. De flesta romaner får nöja sig med omdömen på Goodreads.

De sju underverken i boken

Borde jag skriva något om själva underverken? Ja från början kände jag att jag ville anteckna något av det jag lärt mig. Jag brukar göra det för annars glömmer jag av detaljerna.

Det är faktiskt detta som gjorde att jag ursprungligen stupade och artikeln fastnade i utkasthögen. Boken är nämligen fullknökad med fakta varav jag tyckte att det allra mesta var intressant. Vid det här laget har jag dock mycket riktigt glömt vilka de var. Men jag har bläddrat igenom boken lite raskt i efterhand. Här kommer några blandade anteckningar.

Detaljer jag fastnat för

• Pyramiderna vid Giza är de enda som finns kvar av antikens underverk. Redan grekerna och romarna betraktade dem som urgamla.
• Har de hängande trädgårdarna och murarna i Babylon funnits? Babylon var en av forntidens största städer med rejäla murar. Men antikens mått var helt orimliga.
• Zeusstatyn i Olympia. Fidas var tidens mest kända skulptör och hade tidigare gjort en omtalad Athenastaty till Aten. Olympia ville bräcka Aten och headhuntade Fidas. Han använde en teknik som kallas för kryselefantin där råvarorna är guld och elfenben.
• Mausoleet i Halikarnassos. Ordet mausoleum kommer från kung Maussolleion. När han dog blev hans drottning Artemisia så förtvivlad att hon lät bygga ett påkostad gravmonument. I alla fall enligt legenden om deras kärlek som blev mer spridd än själva monumentets utseende. Hon ska också ha druckit upp hans aska. I verkligheten dog hon bara två år efter sin make så bygget av monumentet måste ha startat tidigare. Underverket blev troligen skadat av en belägring av Alexander den store, pirater, romerska konstsamlare och jordbävningar. Som pricken över I raserade Johannitorden själva graven. De använde marmorn för att tillverka kalk år 1522.
• Artemistemplet i Efesos. Här fastnade jag för berättelsen om den brittiske järnvägsingenjören som var besatt av att hitta templet. Han hade inte något vidare flyt. Det tog flera år och han hade svårt att övertala British Museum att sponsra honom och blev på köpet knivskuren i ett misslyckat mordförsök.
• Kolossen på Rhodos är vid sidan av pyramiderna det mest kända underverket. Den enorma statyn till solguden Helios ära står kaxigt bredbent med benen på varsin sida av Rhodos hamn. I varje fall på varenda turistprodukt som finns att få. Historien är välkänd, den föll och sedan såldes den som skrot. Men har kolossen någonsin funnits?
• Fyrtornet på Faros. Stor och imponerande fyr utanför Alexandria. Senare tillskott till listan.

Fortsätt att läsa

Av naturliga skäl är det tunnsått med foton av de sju underverken i mitt fotoarkiv. Fotot överst är den romerska arenan i Arles. Den är med på UNESCOs världsarvslista och i en, kanske snart två, av mina böcker. Här kommer ett par till lästips.

• Mina blogginlägg om världsarv.
• Mina blogginlägg med boktips.
• Mina blogginlägg om historia.

Inlägget Antikens sju underverk – en bok om världens äldsta reseguide är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen och strövtåg i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Nu har jag bekantat mig med ytterligare en härjedalsk 1700-talskonstnär genom en bok signerad Bosse Yman. Har du läst Strövtåg i Funäsfjällen känner du till hur jag hittade den första och vad det ledde till. I den boken berättar jag att när jag blev utmanad att se om det fanns något värt att skriva om i Härjedalen var ett av mina första drag att skaffa lånekort.

Den största och maffigaste boken i den fylliga hyllan med lokalhistoria i Funäsdalens biblioteket var då Jöns Ljungberg och Härjedalens rokoko. Jag lånade, läste och blev så inspirerad att jag gav mig av på jakt efter att uppleva hans verk. Den resan ledde till ett fylligt kapitel i min bok och några Instagrambilder. Men Jöns Ljungberg dyker också upp lite här och var på bloggen insprängt i andra artiklar.

Kyrkomålaren från Härjedalen: Erik Wallin

Bosse Yman har nu kommit ut med Kyrkomålaren från Härjedalen: Erik Wallin. Det är precis som boken om Jöns Ljungberg en stor och snygg bok. Den är trådbunden med tygrygg och 223 sidor i fyrfärg. Boken är snyggt formgiven i tvåspalt och rikt illustrerad. De snyggaste fotona är tagna av Joakim Lagercrantz men det finns också insprängt en hel del arkivbilder och foton tagna av andra personer. Det gäller att läsa bildtexterna för en hel del foton är en smula långsökta och visar verk från samma tid men av andra konstnärer.

Jag sprang på boken i Ica i Hede för bara 249 kronor. Det är rena vrakpriset för en bok av det omfånget och utförandet. Orsaken till att förlaget kan sätta ett så lågt pris avslöjas på sista sidan där listan med olika bidragsgivare står.

Erik Wallin gick troligen i lära i Trondheim

Det finns även en del likheter mellan de båda konstnärernas liv. De var båda bondsöner som gjorde en bildnings- och klassresa. Jöns Ljungberg från fjällbyn Ljungdalen gick i lära i Stockholm, vilket var längre bort än Trondheim där Erik Wallin från gården Nilsvallen utanför Sveg troligen fick sin utbildning.

De bör ha känt varandra, eller åtminstone känt till varandra, även om de huvudsakligen bodde i varsin ände av landskapet och Wallin var en generation äldre än Ljungberg. Erik Wallin föddes 1711 och dog 1773, Jöns Ljungberg levde mellan 1736 och 1818. Wallin verkade i en barocktradition medan Ljungberg introducerade rokokon.

Både Jöns Ljungberg och Erik Wallin tog kyrkliga uppdrag

Wallin och Ljungberg fick båda slita för att få ekonomin att gå ihop. Antalet presumtiva kunder var få i Härjedalen och båda tog uppdrag i Norge. Under 1700-talet var härjedalingarna generellt fattiga efter 1600-talets förödande krig. Konstnärerna var därför beroende av kyrkliga uppdrag. Under femtio år fanns deras verk samtidigt i den åttkantiga kyrkan i Vemdalen. Wallins barockmålningar på väggarna och Ljungbergs bulliga predikstol.

Den pampiga predikstol finns kvar medan Wallins målningar sedan länge är övermålade. Det är en av nackdelarna med att vara målare istället för schatullmakare för risken är större att hela verket försvinner när nya trender tar över. En del av Ljungbergs alster föll också offer för skiftande smak men hamnade då ibland i förråd. Därifrån kunde många plockas fram igen när andra vindar blåste. En annan nackdel med måleriet var att en stor del av färgerna innehöll giftiga ämnen som bly, kvicksilver eller arsenik. Inte hälsosamt att stå och riva färgstoff med dessa ämnen för att blanda till färg.

Gediget arbete bakom boken

Bosse Yman har grävt i arkivmaterial för att teckna en bild av en praktiskt taget bortglömd konstnär, både hans liv och verk. Baserat på detta presenterar han en del egna teorier. Han får göra fler egna gissningar när det gäller Wallin som det finns mindre skrivet om än om Ljungberg som är mer känd. Den stil som Wallin målade i visar att han bör ha gått i lära i Trondheim. Yman pekar ut dekorationsmålaren Jens Rasmussen Sandberg som trolig läromästare.

Yman har gått igenom en lång rad med kyrkor och bondgårdar i Sverige och Norge där det troligen är Erik Wallin som målat. Ibland har han hittat räkenskaper som visar vad Wallin fått betalt eller vad materialet kostat. Ett par rika storbönder i Norge, på Synvisstugan och Oddentunet, har exempelvis kostat på sig preusserblått som var det dyraste blå pigmentet.

En liten detalj håller jag inte med om

Ibland har Yman identifierat Wallin som upphovsman genom att Wallin hade ett par favoritmotiv som molnen och akantusslingor samt ett särskilt sätt att skriva siffran fyra. Detta har jag inga synpunkter på utan köper Ymans resonemang rakt av. Det finns dock en liten detalj där jag inte håller med.

Yman målar upp bakgrunden till det Trondheim som Wallin kom till. Då är det naturligt att nämna Olof den helige och att Trondheim under 500 år var den fjärde viktigaste vallfärdsorten efter Jerusalem, Rom och Santiago de Compostela. Men Yman beskriver pilgrimsvandringarna till Trondheim som ett nytt fenomen och det köper inte jag.

Det var när jag jobbade med Ett år i Härjedalsfjällen och la ihop flera indicier (exempelvis alla nya fynd och rön från järnåldern) som jag kom fram till att det är mer sannolikt att Olofskulten tog över Frostatingets religiösa roll. Men detta är en anmärkning i marginalen, nu återgår vi till Wallins kyrkokonst med ett besök i Älvros.

Älvros där Norrälven möter Ljusnan

Klockstapeln vid Älvros gamla kyrka hör till de motiv jag fotar om och om igen. Det har det blivit en grej att jag alltid tar en bild när jag reser mellan Stockholm och Funäsdalen. Klockstapeln och den gamla kyrkan ligger så vackert vid vattnet. Det är faktiskt därför som platsen heter Älvros.

Alla platser som heter något med -os är ställen där två vattendrag möts. Där lägger sig isen allra sist. och därför är de attraktiva som boplatser. Många forntida samlings- och kultplatser finns på sådana ställen. Därmed var det också där som de första kyrkorna byggdes som en strategi för att underlätta bytet av religion. Nackdelen med att bygga bredvid ett vattendrag är risken för översvämningar. Därför har de flesta kyrkor flyttats till högre platser. Det var 1638 som kyrkan i Älvros flyttades till denna plats. Troligen ingår delar av den kyrkan i det som nu är Älvros gamla kyrka som byggdes ut när församlingen blev större.

Älvros gamla kyrka räddas

Lilla Älvros har två kyrkor vilket kan tyckas överdrivet i förhållande till dagens folkmängd. Det var heller aldrig meningen att de skulle bli två utan när man byggde en ny var tanken att denna skulle rivas. Det var bara ingen som tog tag i arbetet, utan den stod och förföll. Efter några decennier bestämde sig byborna för att rädda den. Den restaurerades på 1930-talet och är en av bara fyra kyrkor i Sverige som har stjärnvalv av trä.

Själva kyrkan är värd ett besök, inte minst för målningarnas skull. Det är några år sedan jag var där och då lämnade jag rätt kamera kvar i bilen så jag behöver göra ett återbesök. Inte minst nu när jag har läst boken så vill jag gå dit och sätta mig och titta noga på de ulliga molnen i taket. De är något som Erik Wallin lärde sig av norrmannen Sandberg. Även den vackra dörren är ett typiskt verk av Wallin enligt Yman.

Bibelcitat så som de sitter på den blåa dörren är också typiskt för Erik Wallin. Jag rekommenderar varmt att läsa boken om Erik Wallin. Inte bara den boken, jag har en hel sida med boktips för alla som vill förkovra sig mer om Härjedalen i bokform.

Inlägget Härjedalsmålarens Erik Wallins ulliga moln i Älvros kyrka är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen och strövtåg i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Julen närmar sig med stormsteg och julklappspaniken sprider sig här och var. Jag kan inte fixa allt men jag kan åtminstone hjälpa till med den sistnämnda. För wow vad läsare uppskattar Ett år runt Antibes. Jag kan därför med gott samvete rekommendera den boken som julklapp till (nästan) alla.

Så välskriven, och otroligt vackra motiv och massa kunskap. Kristina är påläst.

Framfört av person som gav bort en bok till sin mor.

Att just fotona får beröm om och om igen känns som ett erkännande. Jag och formgivare Anneli Pettersson la ner åtskilliga arbetsveckor bara på att välja ut foton till boken.

Jag har med stor behållning läst Kristina Svenssons bok ”Ett år i Antibes”. Jag är ofta i Antibes och vandrar gärna i dess omnejd så jag har en viss lokalkännedom. Denna bok öppnade mina ögon för helt nya och spännande vandringar. Kristina är en skicklig fotograf och boken är full med entusiasmerande bilder. Hon har samtidigt fotografens nyfikna ögon när hon skriver. Hon ser och kommenterar intressanta och roliga detaljer på ett så inspirerande sätt att man omedelbart vill sätta på sig vandringsskorna och ge sig ut. Jag kan varmt rekommendera denna bok oberoende av om man själv vandrar eller föredrar att njuta av områdena runt Antibes hemifrån fåtöljen.

Signaturen Holger på Bokus

Växter, gastronomi och franska helger

Boken är först ut av det som från början var tänkt att bli en bok med projektnamnet Strövtåg runt Antibes. Men mina foton och research får inte plats i en bok. I denna del fokuserar jag på hur naturen ser ut på olika platser. Växtligheten har i sin tur påverkat matkulturen. Boken innehåller också en hel del franska seder och byfester.

Det ska bli två delar till är det tänkt! En om vilka orter som man upplever historiens vingslag allra bäst. Samt en som har samma upplägg som Strövtåg i Funäsfjällen. Längtar du efter dessa har jag skrivit en artikel om vad du som läser kan göra för att förverkliga dem. (Detta har blivit extra aktuellt idag när det återigen trillade in ett avslag på arbetsstipendium. Stipendierna motsvarar ett antal tusen sålda böcker eller ett par månaders arbetstid).

Ett år runt Antibes på julmarknader

Ett år runt Antibes går att beställa överallt där böcker säljs. Kartbutiken i Stockholm har böcker på lager. Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan i Stockholm har också beställt hem (men det dröjer lite innan de får in dem).

Dessutom går boken att köpa via Svenska Rivieraklubben. De sålde den på Svenska kyrkans julmarknad på Villa Ingeborg för ett par helger sedan. Första advent hade jag med den till Jul i Kvarnbyn där vi ställde ut Hundra nedslag i Mölndal. Det var tredje året vi var där och i år stod vi för första gången utomhus mitt i smeten.

Panikshopping för att klara julmarknad

Låt mig presentera hur man klär sig för att överleva julmarknad utomhus när Mölndalsvädret bjöd på julstämning. Dressed for success julmarknad edition helt enkelt.

Behöver kanske lägga in en förklaring till jakten på varma kläder. Jag postar ju emellanåt foton där jag sitter utomhus och ser ut att må gott i allsköns ro. Jag har gott om varma kläder i fjällen. Men de bor just i fjällen och inte i Mölndal där mina lådor med underställ gapade märkligt tomma.

I glaset har jag vin chaud av fransk modell, vilket jag tycker är godare än glögg. Fotot är från höstlovet. Vintern kom tidigt till fjällen i år. På tal om fjällen har jag ett till julklappstips.

Julklapp till historieintresserade

Teveserien Historien om Sverige har tydligen blivit en tittarsuccé. Men den har också fått kritik för att programmet fokuserar för mycket på Mälardalen och glömmer bort halva landet. Känner du någon som borde lära sig mer om Härjedalens historia vill jag tipsa om Ett år i Härjedalsfjällen. Den boken har också fått fina omdömen.

Författaren skriver personligt om den fjällvärld som blivit hennes. Hon blandar fakta och kuriosa på ett sympatiskt vis när hon berättar om allt från natur och skidspår, till väder och pilgrimsleder. Hon lär oss vad ett orange ledkryss betyder och hon minns den allra godaste våfflan!

Bloggen Från bygden som drivs av Östersunds Bibliotek.

Glad andra advent!

Inlägget Ett år runt Antibes – den perfekta julklappen till alla är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen och strövtåg i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).